Kortpredikan 29 december 2021
1 Joh 2: 3-11; Ps 96: 1-3, 5b-6; Luk 2: 22-35
”Mörkret viker och det sanna ljuset lyser redan.”
Så känns det förvisso inte alltid, men Johannes vittnar om att det är så. Han ger ett exempel: ”Den som älskar sin broder förblir i ljuset”. Kärleksbudet har förnyats och fått ny kraft.
Evangelisten vet att det är Anden som leder Symeon till templet och öppnar hans ögon, så att han kan säga: ”Mina ögon har skådat frälsningen.”
Johannes berättar om Andens verk i den troende. Det är Anden som får människan att förbli i ljuset. Den som ”hatar sin broder” släcker Anden och fångas av mörkret.
Det är Anden som gör det gamla budet ”nytt”. Anden gör bokstaven levande. Kristi ord är Ande och liv.
Guds kärlek är ingjuten i de troendes hjärtan genom Anden. ”Den som älskar sin broder förblir i ljuset.”
Vi firar jul, men behöver både påsken och pingsten, så att den som föddes i krubban också föds i våra hjärtan.
Det är mycket i människans ”innersta tankar som skall komma i dagen”. Inte alltid goda och ljusa tankar. Allra minst om oss själva, men till kärleksbudet hör att också älska sig själv.
Trons säger oss: ”Mörkret viker och det sanna ljuset lyser redan.” Det är trons visshet. Den vissheten är starkare av vad våra känslor säger.
De mörka tankarna kan kännas omöjliga att övervinna, men de är besegrade. När de tar över är det människan som låtit sig dras över på mörkrets sida. Men ljuset är starkare än mörkret.
Med min vilja ber jag: ”Kom du mitt ljus och upplys mitt mörker.”
”Mörkret viker och det sanna ljuset lyser redan.”
pater Ingmar Svanteson