Kortpredikan 29 augusti 2026, Johannes Döparens martyrium

Jer 1: 17-19; Ps 71: 1-4a, 5-6b,15ab,17; Mark 6: 17-29

För att fullgöra sitt uppdrag görs profeten till ”en fast stad, till en järnpelare och en kopparmur”.

Kyrkan och var och en som vill leva rättfärdigt dras in i en kamp och får räkna med motstånd. Ondskans andemakter gillar inte rättrådighet och helighet.

Vi kan inte hindra de onda makterna att agera omkring oss.

Men när reaktionerna får fritt tillträde till hjärtat leder det till oro, bekymmer, vrede, bedrövelse, uppgivenhet, ångest… Människan och kyrkan har öppnat sprickor i muren.

Det behöver inte ske. Människan har en frihet att välja vad hon släpper in i hjärtat.

Den som genomskådar ”tankarna”, söker vägledning i Guds ord och förvandlar reaktionerna till bön och gör en upptäckt. Någon kämpar med oss och för oss. Herren är med och han är starkare, även om kampen blir hård.

Johannes Döparens martyrium var inte ett nederlag utan en seger.  Det föregriper Kristi död och uppståndelse.

I eukaristin dras vi in i samma mysterium.

I denna mässas slutbön får vi höra att eukaristin ”förenar våra egna lidanden till en oupplöslig enhet med Jesus Kristus, vår Herre”.

Det bekräftar vad profeten fick höra: ”Var inte förfärad… jag gör dig till en järnpelare och en kopparmur… ty jag är med dig, säger Herren, och jag vill hjälpa dig”.

pater Ingmar Svanteson