Kortpredikan 28 januari 2023, S. Thomas av Aquino, präst och kyrkolärare
Heb 11: 1-2, 8-19; Luk 1: 69-75 (Resp.psalm); Mark 4: 35-41
”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?”
De räddhågade lärjungarna fick ett överväldigande tecken. Om någon ”bryr sig” så är det den Mästare som är med dem i båten. Men han ställer den rannsakande frågan: ”Har ni ännu ingen tro?”
Abraham är trons fader. ”För sin tro fick han Guds vittnesbörd.” Hans tro gav honom förtröstan och mod att våga ”dra bort till ett land som skulle bli hans, utan att veta vart han skulle komma”. Tron övergår i hopp. Hoppet i sin tur bygger på tron.
Samtidigt tycks han tänka efter. Thomas av Aquino visade att det inte råder någon motsättning mellan tro och förnuft.
Abrahams eftertanke gav honom förnuftiga skäl att ”lita på den som hade gett löftet”. Gud ljuger inte. Han står för sina löften.
Hebreerbrevet ger en slags definition på vad tro är, den enda i Nya Testamentet. ”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger visshet om det vi inte kan se.”
Tro är inte bara en subjektiv ”visshet” och förtröstan. Ordet för ”grunden” är mångtydigt, men Bibeln 2000 knyter an till hur katolsk tradition har förstått ordet. ”Grunden” är den osynliga verklighet som ligger bakom allt vi kan se.
Tron får visshet om denna ”verklighet”, ytterst ”den evige, sanne och levande Guden”[1]. Den verklighet vars tydligaste tecken är Jesu Kristi uppståndelse.
Redan Abraham anade det. Han tänkte efter: ”Han sade sig att Gud hade makt att till och med uppväcka döda”.
Eftertanken når ett stycke på väg, men når inte ända till den yttersta och innersta verkligheten. Människan får tecken och under som stöd på vägen.[2] Som när Jesus stillar stormen.
Den personliga tron får en ”grund” att stå på. Den prövas, men behöver inte kastas hit och dit av vindar och vågor, av känslor och tillfälligheter.
Evangelisten berättar och beskriver trons visshet: ”Vinden lade sig och det blev alldeles lugnt”.
pater Ingmar Svanteson
[1] Första eukaristiska bönen.
[2] Katekesen ger exempel i artikel 156.
