Kortpredikan 28 april 2022
Apg 5: 27-33; Ps 34: 2, 9, 17-20; Joh 3: 31-36
”Den som tror på Sonen har evigt liv.”
Det är budskapet i Johannesevangeliet.
Vägen dit formuleras av Petrus och apostlarna när de förhörs av översteprästerna: ”Man måste lyda Gud mer än människor”.
Översteprästerna vill under hot förbjuda apostlarna att vittna om vad de har sett och hört. Apostlarnas svar vädjar till något självklart. Vem vill förneka att ”man måste lyda Gud mer än människor”? Det är ju dessa som skrivit mänsklighetens goda historia.
Normalt ville apostlarna lyda översteprästerna. Men när dessa står emot sanningen, har de själva sålt sin auktoritet och apostlarna måste prioritera lydnaden för Gud.
Samma grundregel, ”man måste lyda Gud mer än människor”, gäller i det egna samvetet. Ur de oordnade känslorna måste människan lyssna fram, känna igen och lyda sanningen.
Känslorna kan vara upprörda eller bedrövade. Ofta orsakade av att begäret fört henne vilse eller fått henne att lyssna till förföriska röster. Sanningens röst är klar och tydlig, även om den är lågmäld.
Något i människan känner igen sanningens röst. ”De som är av Sanningen hör min röst”, säger Jesus. Samma röst talar både i evangeliet och i samvetet.
Den högmodige lyder människor mer än Gud. Inte minst lyssnar han till egenviljans röst. I värsta fall blir han lika ”ursinnig” som rådsmedlemmarna. Reaktionen har sin rot i det egna hjärtat.
Den ödmjuke vill lära känna sanningen om sig själv. Han vet att källan till upprördhet och nedstämdhet finns i det egna hjärtat.
Urskillningen har sitt pris. Den kan ta tid, men får inte skjutas på framtiden.
Den ödmjuke får smaka Herrens närhet. ”Herren är nära dem som har ett ödmjukt och förkrossat hjärta”.
De oordnade känslorna förlorar sin makt över honom. Den ödmjuke lyder Gud mer än människor. Frid, frihet och glädje tar över.
”Den som tror på Sonen har evigt liv.”
pater Ingmar Svanteson
