Kortpredikan 27 juli 2021, Marta, Maria och Lasaros, Herrens vänner

1 Joh 4: 7-16; Ps 34: 2-11; Luk 10: 38-42

Kyrkan i stort har tagit över vad Benediktinerna har gjort länge, att fira alla de tre syskonen i Be­tania tillsammans. Vi firar dem som Her­rens vänner.

Jesus var mycket fäst vid de tre syskonen. Han behövde deras vän­skap, ty han var verklig männi­ska. Samtidigt, eftersom vänskapen är ömsesidig, kan den nå det allra högsta. Traditionen kallar det andlig vänskap. Två vänner blir som en själ i två kroppar.

Denna vänskap är i sin tur en bild för tillvarons källa och höjdpunkt, Faderns och Sonens inbördes vänskap i den helige An­den. Det slutmål som Fadern vill dra in oss i. Den mänskliga vän­skapen fullbordas av och i den gudomliga.

Vi skymtar det i Betania. Marta visade gästfrihet. Ma­ria lyssnade. La­saros lät sig väc­­kas till nytt liv.

Vänner kan förmana varandra så länge de strävar efter sam­ma mål. Je­­sus tog emot Martas gästfrihet, men kunde också förma­na henne att inte bekymra sig för det mångahanda. Kanske be­hövde hon också bo­tas från avundsjuka på sin syster som hade fått smak på det högsta go­da.

Samtidigt får inte Marta försummas. Vem skall annars laga ma­ten, stä­da huset och visa gästfrihet?

Johannes uppmanar: ”Låt oss älska varandra”. Och han fortsät­ter: ”Den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom”. Ett av kärle­kens högsta uttryck är vänskapen, som hela tiden låter sig föras vidare.

Det är samma hemlighet i Benedictus uppmaning att ”Ingenting föredra framför kärleken till Kristus”. Det är både en upp­ma­ning och en påmin­nel­se om kärlekens och vänskapens källa och höjdpunkt.

Denna källa tar sin boning i Jesu vänner, för att där också nå sin höjd­punkt.

Den heliga eukaristin är trons ”källa och höjdpunkt”.

Den kan också kallas vän­skapens sakrament, för att vi skall förbli och växa som Her­rens vänner.

                                                                                                        pater Ingmar Svanteson