Kortpredikan 27 februari 2021
5 Mos 26: 16-19; Ps 119: 1-2, 4-5, 7-8; Matt 5: 43-48
”För att du må vara ett folk som är helgat åt Herren.”
Därför ingås ett förbund mellan Gud och Israels folk. Det beskrivs som ett kontrakt eller ett fördrag, men det ingås inte mellan två jämlika parter.
Det är Gud som utväljer folket och gör det till sitt folk. Hans kärlek och trohet mot förbundet tycks inte ha några gränser. Det är folket som drar gränser när de vill vara som andra folk och väljer att gå egna vägar.
Genom förbundet blir folket upphöjt över alla folk, till ”lov, berömmelse och ära”. Historien visar att det också skall drabbas av lidande mer än andra folk. Det gäller både det första och det nya förbundets folk, både judar och kristna.
Det nya förbundet fullbordar det första. Särskilt märks det i kravet på kärlek till fienden, inte bara till dem som är ”era bröder”.
Det upphäver inte den särskilda förpliktelsen till bröderna. Paulus talar om ”broderskärleken” som det första. Erfarenheten bekräftar det: ”Charity begins at home”.
Prövningen kan bli störst bland dem som står närmast, i familjen, i klostret, i församlingen och kyrkan. Omgivningen märker det. Antingen som en spydig kommentar, eller: ”Se, hur de älskar varandra”.
Ändå är kärleken till fienden ett avgörande test. ”Älska era fiender och be för dem.” Jesus motiverar detta med att Gud låter solen gå upp över både goda och onda. ”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.”
Det är inte en krampaktig ambition som människan tänkt ut själv. Det är en kallelse att bli vad vi egentligen är, det vi är skapade till – Guds avbild och likhet.
Det gör oss fullkomligt beroende av Guds fullkomliga avbild, hans älskade Son, som gav sitt liv för sina vänner och som bad för sina fiender.
Vi får del av hans outtömliga och trofasta kärlek i det nya och eviga förbundets offer, den heliga eukaristin.
”För att du må vara ett folk som är helgat åt Herren.”
pater Ingmar Svanteson
