Kortpredikan 27 december 2022, S. Johannes, apostel och evangelist

1 Joh 1: 1-4; Ps 97: 1-2, 5-6, 11-12; Joh 20: 2-8

”Han såg och trodde.”

Den fjärde evangelisten berättar diskret om sin egen väg till tro.

Det han såg, den tomma graven och de hoprullade bindlarna, blev tec­ken på att hans Herre hade uppstått. I den tron kan han sedan i sitt evangelium vittna om alla de ”tecken” han tidigare ha­de sett och hört.       

I en julprefation sjunger kyrkan: ”Ordet vart kött och tog sin bo­ning bland oss för att det nya ljuset, som strålar av din här­lighet, skulle skina klart för vår an­des öga”.

Detta ljus för ”vår andes öga” är det kyrkan kallar ”tro”. Det för­medlas genom syn­liga och materiella tecken.

Apostlarna såg, hörde och berör­de med sina kroppsliga sinnen. Jo­han­nes fick till och med vila vid Herrens bröst. Sinnesintrycken blev tecken som pekade mot det osynli­ga. ”Det eviga livet blev synligt för oss.” 

Det som hände med apostlarna fortsätter i Kyr­kan. Det apostlar­na ha­de sett och hört förmedlas till oss ge­nom Guds ord och Kyrkans sakramen­t.

Vi hör oss till tro. Söka­ren öppnar sitt öra för Ordets röst, som Johannes vilade vid Her­rens bröst. Vi smakar det förvandlade brödet och för­står. ”Smaka och se att Herren är god.”

Tron bekräftas och stärks av vad vi ser och berör, luktar och smakar.

Trons innehåll, det vi tror på, ser därför inte ut hur som helst. Jo­hannes blir väldigt all­varlig när han talar om några som nästlat sig in i gemenskapen och or­saka­t splittring. De hade fått sin ”tro” på annat sätt och därför var den också av annat slag än den apostoliska tron.  

”Vem är lögnare om inte den som förnekar att Jesus är Kristus?” Det påverkar gudstron. ”Den som förnekar Sonen har inte heller Fa­dern”. Stötestenen var, och är, inkarnationen.

Människoblivandets mysterium klarnade för apostlarna i påskens ljus. De tro­en­de kan inför vad de ser i krub­ban säga vad som sägs om Johannes när han såg bindlarna i graven: ”Han såg och trodde.”

I krubban ser de barnet lindat i de första ”bindlarna”.

På alta­ret vilar patenen med Kristi kropp på den duk som kallas ”corporale” (= ”kropps­du­ken”).

”Ordet vart kött och tog sin bo­ning bland oss för att det nya ljuset, som strålar av din här­lighet, skulle skina klart för vår an­des öga”.

                                                                                                                   pater Ingmar Svanteson