Kortpredikan 27 augusti 2022, S. Monica, S. Augustinus mor
1 Kor 1: 26-31; Ps 33: 12-13, 18-21; Matt 25: 14-30
Kyrkan kommer ihåg Augustinus mor Monika, hon som ivrigt bad för sin son. Med sina böner ”förföljde” hon honom på hans irrvägar. När hon tvivlade fick hon denna tröst: ”Vad skall det inte bli av en sådan tårarnas son?”
Själv menade han att hans mors förböner spelade en roll för hans omvändelse. Hon grävde inte ner sitt pund.
Det är lätt att underskatta förbönens makt. Abraham, Mose, profeterna och helgonen var mäktiga förebedjare.
Cassianus säger att förbönen vittnar om framsteg på fullkomlighetens väg. Ofta märker man dess frukter först i efterhand.
Gud blev för Monika de ”sörjandes tröstare”. Men hon var inte känslostyrd.
När hon är på väg att dö och hennes söner sörjer över att hon inte får begravas i sitt hemland, förebrår hon dem: ”Lägg min kropp var som helst. Det enda jag ber er om är att ni minns mig vid Herrens altare.”
Monica visste att altaret är förbönens källa. Hela Jesu liv, samlat i det eukaristiska offret, kan ses som en förbön. Kyrkan frambär hans offer och de troende dras ut ur självupptagenheten och in i hans befriande överlåtelse.
I kollektbönen ber kyrkan: ”Gud, de sörjandes tröstare, du tog emot den heliga Monicas tårar som en förbön…”.
Han tog emot hennes förbön, infogad i Sonens offer. Den sakramentala förvandlingen på altaret fortsätter i de troende. Kristus blir enligt aposteln, ”vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet”.
Så förvaltar vi de pund vi har fått. I förhoppningen att en gång få höra: ”Du är en god och trogen tjänare. Gå in till glädjen hos din Herre.”
Det är inte vår förtjänst. Kyrkan har känt igen sanningen i hennes son Augustinus´ undervisning och sjunger i en prefation: ”När du kröner deras förtjänster, är det dina egna gåvor du kröner”.
pater Ingmar Svanteson
