Kortpredikan 27 augusti 2021, S. Monica, S. Augustinus mor
1 Thess 4: 1-8; Ps 97: 1-2a, 5-6, 10-112; Matt 25: 1-13
På den heliga Monicas dag hör vi aposteln uppmana de kristna i Thessalonike att ”hålla sin kropp i helgd och inte utelämna den åt lidelser och begär som hedningarna, som inte känner Gud”.
Det är en träffande beskrivning av den heliga Monicas´ son den helige Augustinus före hans omvändelse. Han levde i många år med en kvinna och kunde inte tänka sig att avstå från samlivet, trots att han med sitt förnuft hade förts till kristen övertygelse. Hans kamp för att övervinna sina kroppsliga begär blev lång och hård.
Men under hela tiden hade han hjälp av sin mor, som snarast ”förföljde” sonen med sina förböner. Augustinus själv var övertygad om att Monicas förböner spelade en avgörande roll för hans omvändelse.
”Gud, de sörjandes tröstare, du tog emot den heliga Monicas tårar…”, bad vi i kollektbönen.
Gud har många sätt att dra sina barn till sig. Ett av de starkaste är andras förböner. Cassianus säger att förbönen ”gäller dem som genom överlåtelse har kommit nära fullkomlighet”. Det är därför vi ber om helgonens förbön.
Förbön är en del av varje kristens bön. Det börjar redan när barnet lär sig be. Men det finns en väg, en tillväxt i förbönen, som kräver uthållighet och är en väg till helighet. Jesus säger: ”Håll er därför vakna”. Aposteln säger: ”Ni skall bli heliga”.
Förbönen rymmer mera kraft än vi ofta tänker oss. Vi ser det i kyrkans förbön i den heliga eukaristin. I den tidiga kyrkans eukaristi kallades den ”de troendes bön”, oratio fidelium, som de odöpta inte fick delta i. Uppdraget och kraften ges i dopet.
I varje eukaristisk bön ingår förbön. Den som ber prästen att fira en mässa med en särskild intention, oftast för en person, vittnar om samma insikt. De troende vill komma ”så nära” kraftkällan som möjligt.
Men samma trons kraft som vi tar emot i eukaristin är också den enskildes personliga kallelse, inte minst genom förbön.
I varje eukaristi frambär vi oss själva för att Herren skall ta oss i besittning med sin kropp och sin Ande. Det fortsätter i den personliga förbönen.
Låt oss inte underskatta förbönens kraft.
pater Ingmar Svanteson
