Kortpredikan 27 augusti 2020, S. Monica, S. Augustinus mor
1 Kor 1: 1-9; Ps 145: 2-7; Matt 24: 42-51
I inledningen till sitt första brev till korinthierna tackar Paulus för alla de gåvor Gud har berikat församlingen med.
Också den heliga Monica tackar Gud när hon märker att hennes liv är på väg att fullbordas. Inte minst tackar hon för sin son Augustinus, att Gud hört hennes böner. Hon fick uppleva hans dop av den helige Ambrosius, som gjorde honom till en katolsk kristen.
När hon ännu kämpade för hans omvändelse klagade hon under tårar för sin biskop. Han gav henne hopp. En sådan ”tårarnas son” kan inte gå förlorad.
Hon kunde också glädja sig över att ha fått se honom lämna en världslig karriär och bli Guds tjänare.
Nu är de på väg hem till Kartago. Hennes krafter avtar och de talar ”innerligt med varandra; vi glömde det som låg bakom oss och sträckte oss mot det som låg före”.
Augustinus skulle bli det aposteln Paulus förkroppsligar, ”en trogen och klok tjänare som satts att ha uppsikt över tjänstefolket och ge dem mat i rätt tid”. Men Augustinus är ännu oerfaren.
Han sörjer över att Monica inte får dö och jordfästas i sitt hemland. Då förebrår hon honom: ”Lägg min kropp var som helst. Det enda jag ber er om är att ni minns mig vid Herrens altare.”
Hon vet att skilja mellan viktigt och mindre viktigt. Till hennes erfarenhet hörde att hon i ett tidigare skede av sitt liv befriades från ett smygande alkoholberoende. En tjänarinna konfronterade henne och hon tog emot förmaningen.
Hon blev inte som den tjänare Jesus talar om, som började dricka och därmed svek sin uppgift.
Nu kan hon förmana sin son och hjälpa honom att bli den trogne tjänare Gud hade utvalt honom att bli.
Med apostelns ord: ”Så att vår herre Jesu namn förhärligas genom er och ni genom honom, tack vare nåden från vår Gud och Herre Jesus Kristus.”
Den heliga eukaristin förhärligar människan genom att förhärliga Gud.
pater Ingmar Svanteson
