Kortpredikan 25 oktober 2019

Rom 7: 18-25a; Ps 119: 66,68,76-77,93-94; Luk 12: 54-59

"Varför avgör ni inte själva vad som är rätt?"

Det är vad Paulus gör ner han rannsakar sitt inre.

”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.”

Hans plåg­samma erfarenheter betyder inte fullständig maktlös­het. Paulus kan se och bedöma. Synden, hans köttsliga natur, är något främmande. Han är inte ett med synden. Med sitt förnuft kan han i sitt inre avgöra "vad som är rätt", som Jesus sä­ger. Han är inte ett blint och hjälplöst offer, utlämnad åt känslo­kaos och förtvivlan.

Förmågan att se och bedöma har han fått genom Guds lag, som han har bejakat med sitt förnuft och som formar hans samvete. ”I mitt inre bejakar jag ju Guds lag.”  

Det är förmågan att handla som inte räcker. Med egen kraft är han inte i stånd att följa den inre moraliska kompassen. ”Viljan finns, men inte förmågan.” "Jag arma människa", klagar han. 

Men han slutar inte där. Han slutar i tacksägelse. "Jag tackar Gud, genom Jesus Kristus, vår Herre!"

Detta är det omvälvande och hoppfulla. Han vittnar om nåden. Inte bara den nåd som förlåter synder. Nåden ger också kraft, viljan stärks. Han är inte så hjälplös som hans klagan först ger intryck av. 

I ett annat brev säger han: "Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft".

Också den benådade faller, igen och igen, men något nytt har kommit till. Den som fallit reser sig och fortsätter. Kraften att resa sig är större än den kraft som fått honom på fall.  

Det är den kraften vi tror på och som den benådade blir alltmer beroende av. 

Vi får del av den kraften i den heliga eukaristin.

                                                                                       pater Ingmar Svanteson