Kortpredikan 25 juli 2019, S. Jakob, apostel
2 Kor 4:7-15ö Ps 126ö Matt 20:20-28
”Rådvill, men inte rådlös, slagen till marken men inte förlorad.”
Aposteln Paulus beskriver existentiellt vad apostlarna Jakob och Johannes ber om utan att ännu veta vad det kommer att kosta.
De vet inte att de har sin skatt i lerkärl. De hör inte det förmätna i sin mors fråga om att få de förnämsta platserna. Framför allt känner de ännu inte sin svaghet och sitt totala beroende.
Ändå bejakar Jesus deras föresats att dricka lidandets bägare. Han tar emot deras vilja, trots att deras iver ännu var oerfaren och högmodig.
Aposteln Paulus beskriver förhållandet mellan svagheten och styrkan, mellan lerkärlet och skatten: ”Ansatt, men inte kringränd, rådvill, men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad.”
”Den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig.” Vi vet det teoretiskt, men det tar tid innan lärjungen förstår det i hjärtat. För de flesta tar det tid att bli ödmjuk.
När insikten om svagheten växer, när vi frestas av uppgivenhet, behöver vi påminnas om att ödmjukihetens syster är frimodighet. När Jesus förklarar för Sebedaios-sönerna vad de lovat, gör han det stegvis. Han talar inte direkt om lidande och martyrium, utan om ”bägaren” som de skall få dricka. Han hjälper dem att inte tappa modet och fångas av misströstan.
Svagheten kan upplevas som övermäktig och bli förlamande. Men nåden är starkare.
Aposteln uttrycker det så att vi känner igen svagheten och kan höra om nåden, för att vi skall tro på den: ”Rådvill, men inte rådlös, förföljd men inte övergiven.”
Kallelsen till helighet är oerhörd: ”Jesu liv skall bli synligt i min kropp”.
Inte för min, utan för kyrkans skull: ”Allt sker för er skull, för att nåden skall nå allt fler och väcka en överflödande tacksamhet till Guds ära”.
I varje eukaristi bär vi fram vår föresats och dricker frimodighet.
”Rådvill, men inte rådlös, slagen till marken men inte förlorad.”
pater Ingmar Svanteson
