Kortpredikan 24 maj 2019
Apg 15:22-31; Ps 57:8-12; Joh 15:12-17
Ett nytt rike har landat i historien. Mitt bland andra riken, folk och länder. Ett rike som står under egna lagar och inte styrs av andra makter - den heliga Kyrkan.
Redan i början ställdes hon inför en svår fråga som hotade att splittra henne. Lukas beskriver hur apostlarna och de äldste finner lösningen på den fråga som i Antiochia hotade att splittra henne. Han berättar om hennes märkliga auktoritet, som överskrider nationella och etniska gränser.
Den unga Kyrkan handlar med en oerhörd frimodighet. Hon säger: on sägerHo”Den helige Anden och vi har beslutat”.
Kyrkan ägde krafter i sitt eget inre som hon först knappast var medveten om. Med Uppenbarelseboken kan man säga att hon ”kommer ner från höjden”. Hon är inte utan vidare synlig, men kan inte skiljas från sin ”utsida”. Därför bekänner vi: ”Vi tror på den heliga kyrkan”.
Johannes beskriver en inre tillväxt. Jesus kallar sina lärjungar inte bara tjänare, utan vänner. Som vänner utför de inte bara givna befallningar. Som vänner får de ”veta” vad Sonen har hört av sin Fader.
De får ett oerhört löfte. Fadern skall ge dem vad de än ber om i Jesu namn. Utan tvekan ett verk av den helige Ande. Och samtidigt växer det fram ur dem själva, ur deras nya frihet. De får vad de själva ber om.
När Jesus kallar lärjungarna för sina vänner, är det samtidigt en beskrivning av Kyrkan. Det Lukas berättar om kyrkans frimodiga beslut liknar det som händer med tjänaren, när denne växer och förvandlas till vän.
Ju eländigare det ser ut med kyrkans mänskliga svagheter och synder, desto viktigare är vår tro på hennes gudomliga verklighet.
Källan för kyrkans tillväxt är den heliga eukaristin. Där görs vi till Kristi vänner. Eukaristin är ”vänskapens sakrament”.
O du helige Ande kom, uppfyll dina troendes hjärtan och tänd i oss din kärleks eld.
pater Ingmar Svanteson
