Kortpredikan 24 juli 2019

2 Mos 16:1-5,9-15; Ps 78:18-19,23-28; Matt 13:1-9

Redan femton dagar efter uttåget ur Egypten knotar folket. Att den hungrige ber om mat är ingen synd, men i folkets knotande finns något mera, en förebråelse och en förmäten tan­ke. Människan tror sig veta bättre än Gud om vad som är bra för henne.

Därför säger Bene­dictus: ”Detta är vår främ­s­ta maning att bröderna skall leva utan att knota”.

Gud ger folket vad det behöver, men på sina villkor, ”varje dag så mycket som behövs”.

Samtidigt som han ger dem bröd för den kroppsliga hungern vill han ”sätta dem på prov för att se om de vill van­d­ra efter hans lag eller inte”.

Det är inte av småaktighet, utan av kärlek. Han vill ge dem mer än kroppslig föda, förtröstan på honom själv. Denna förtröstan visar sig i lydnad. ”Så skall ni erfara att jag är Herren er Gud.”

Jesu förkunnelse om Guds rike liknar bonden som sår sin säd. Han vill finna ”god jord” som ger skörd. Jesu ord söker öron som hör och hjärtan som låter ordet växa och fullbordas i handling. Inte av småaktighet, utan av kärlek.

Kyrkofäderna kände igen hela denna kärleksfulla avsikt i den bön som Jesus lärde sina lärjungar: ”Vårt dagliga bröd giv oss idag”. Det är en bön om liv.

Kyrkan ber den bönen alldeles efter den eukaristiska bönen. Redan i bönen skymtar bönhörelsen.

                                                                                                          pater Ingmar Svanteson