Kortpredikan 24 februari 2025
Syr 1: 1-10; Ps 93: 1-2, 5; Mark 9: 14-29
Visheten är lugn, eftertänksam, betraktande, insiktsfull – vacker.
Den besatte pojken är fångad av vishetens och skönhetens motsats. Han ”tuggar fradga och skär tänder”.
Alla som lever har fått del av visheten, förmågan att se och förstå, men den är ofta dold under sabotörer, ibland brutalt fula.
Vishetens främsta fiende är människan själv, när hon söker det skapade i stället för Skaparen och fastnar i otro.
Vägen tillbaka blir därför ofta dramatisk. Jesus klagar: ”Detta släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag vara hos er?”
Men Jesus viker inte undan, han går in i kampen.
Mannen med sin besatte son har bett lärjungarna bota honom, utan att de lyckats. Nu kommer han till Jesus. Han har en begynnande tro. ”Jag tror. Hjälp min otro!”
”Jesus tog pojkens hand och reste honom upp, och han steg upp”.
Lärjungarna frågar varför de inte kunde bota pojken. ”Den sorten kan bara drivas ut med bön.”
Jesus ger oss de nödvändiga verktygen, tron och bönen.
I tro ber vi den heliga eukaristin.
”I rikt mått skänks Vishetens gåva åt dem som älskar honom.”
pater Ingmar Svanteson
