Kortpredikan 24 februari 2021
Jona 3: 1-10; Ps 51: 3-4, 12-13, 18-19; Luk 11: 29-32
Både de ledande och folket i Nineve omvände sig av Jonas förkunnelse. Det var högst oväntat. Det assyriska riket hade rykte som ett diktatoriskt välde av värsta slag.
När Jesus talar om ”Jona-tecknet” syftar det både på Guds förmåga att omvända de mest förhärdade och på hans obegripliga förbarmande.
De sekulärt välvilliga i vår tid vill inte tro att det kan vara så illa ställt med människorna. De gör sig förhoppningar, men blir ständigt besvikna och långsamt desillusionerade.
Att något har skadat människans ursprungliga godhet och släppt in en främmande makt i hennes liv, det kristendomen kallar synd, finns inte längre med i ekvationen.
De ”moraliskt välvilliga” liknar dem som kräver ”tecken” av Jesus. Dessa tror sig själva kunna diktera villkoren för hans förkunnelse. Jesus kallar dem ”ett ont släkte”. På dem tycks ingenting bita. De är blinda och förhärdade.
Folket i Nineve omvänder sig genom Jonas predikan. Också kungen ”sätter sig i aska”. Det finns något enkelt och renhjärtat i deras reaktion.
Omvändelse leder förvisso till mänskliga handlingar, fasta, bot och kärlekens gärningar. Men om inte något händer i hjärtat stannar det i mänsklig välvilja. Det viktigaste saknas.
Folket i Nineve tog emot Jonas predikan. De trodde på Gud och därför vände de om från sin onda väg. Folket i Nineve ropade till Gud med all makt – och blev bönhörda.
Fastetidens avgörande verktyg är bönen.
”Skapa i mig Gud ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande.”
pater Ingmar Svanteson
