Kortpredikan 23 september 2021, S:t Pio av Pietrelcina, präst

Hagg 1: 1-8; Ps 149: 1-6a, 9b; Luk 9: 7-9

Padre Pios liv var på många sätt dramatiskt, fyllt av märkliga tec­ken. Men i grunden var det enkelt. Han umgicks med sina bröder på ett otvunget sätt. Den uppmärksamhet han väckte och de sår­märken han bar på sin kropp plågade honom. 

I biktstolen kunde han avslöja hycklarna, men framför allt trösta dem som prövades.

Till en ordenssyster som anfäktades av rädslor, frestelser, bedrö­velse och själens fruktan säger han: ”Tvivla inte på att det är He­r­ren som ligger bakom allt som har hänt med er själ. Tro inte att det är en olycka eller Guds ogillande!” Det är Gud som med sin mejsel formar stenen, så att den passar in i hans tem­pelbygge.

Profeten Haggai uppmanar folket att åter bygga upp templet efter återkomsten från Babylonien.

Annars är blir annat arbete förgäves. ”Ni sår mycket, men in­bär­gar litet…”.

Ingenting, inte heller klimatfrågan, får någon lösning om inte män­­­­­­­niskan först går ner på knä inför den Ende och Helige, all­tings Skapare och Herre.   

Själen förlorar sitt fokus. Tvivel övergår i för­tvivlan.

Det första först! ”Sök först efter Guds rike!” ”Ingen­ting får gå före gudstjänsten”, säger Benedic­tus.

Människan som tillvarons mikrokosmos bekräftar det. När själen förlorar nåden ockuperas den av onda tankar. Ingenting är vikti­gare än att bevara hjärtat rent.

”Bygg upp mitt hus, så vill jag ha behag till det.”

                                                                                                     pater Ingmar Svanteson