Kortpredikan 22 juli 2021, S. Maria från Magdala

Höga Visan 3: 1-4a; Ps 63: 2-6; Joh 20: 1-2, 11-18

Maria från Magdala kom först till den tomma graven. ”I gryningen söker jag dig.” När hon berättat för Pet­rus och Johannes skyndade de dit och såg också de. Sedan gick de hem.

Men Maria gick inte hem. Hon stannar vid graven. Som bruden i Hö­ga Visan ”söker hon honom som hennes själ har kär”. Hen­nes kärlek över­går apostlar­nas.

I detta sökande ser munken, och egentligen varje människa, sin kal­lelse, att ”verkligen söka Gud”. Och att hålla ut i detta sökande, hålla ut till slutet.

Maria för­blin­das av sina tårar. Hon känner inte igen honom som står där. Hon tror att det är trädgårds­vakten.

Men tårar är av olika slag. Vissa tårar förblin­dar, andra renar.

Jesus frågar varför hon gråter. Enligt Gregorius den store stäl­ler Jesus denna fråga för att föröka hennes läng­tan, ”så att den sku­l­le flamma upp av brinnan­de kär­lek”. ”Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.”

Jesus tilltalar henne med hennes namn, ”Maria”. Han kän­ner hen­­ne och han älskar henne. ”Känn igen honom, som kän­ner igen dig”.

Människans sökande är andra sidan av att Gud söker henne. ”Vi älskar därför att han först har älskat oss.”

I hans blick och personliga tilltal upptäcker människan inte bara sin äls­kade, utan också sig själv.  

Benedictus ”bodde hos sig själv när han var inför Guds ansikte”. Bibeln berät­tar hur Gud kallar Mose, Abraham, Samuel… med deras namn. Om den gode Her­den står det att han ”ropar på sina får med deras namn”. Tilltalet före­gri­per vad Uppenbarelseboken säger om den vita stenen, på vilken det namn står ”som ingen känner utom den som får det”.

Människan kallas, görs rättfärdig och helgas genom att besvara detta tilltal.

Maria från Magdala blir apostlarnas apostel. Det djupast per­son­liga in­te­greras i kyrkans apostoliska kallelse. Alla har del i kallelsen, på olika sätt.

Uppgiften fortsätter när vi ser med Jesu blick på vår nästa, kal­lar henne vid namn och rentav får medverka till att locka fram hen­nes djupas­te identitet.

Som vanligt är allt samlat i den heliga eukaristin. Kommunikanten kan säga det vi hörde bruden säga: ”Så fann jag honom som min själ har kär”.

                                                                                                     pater Ingmar Svanteson