Kortpredikan 22 April 2020

Apg 5: 17-26; Ps 34: 2-9; Joh 3: 16-21

Situationen är nästan komisk. Stora rådet har satt apostlarna i häkte för att dagen efter kunna förhöra dem. En ängel befriar dem och de fortsätter att förkunna i templet, medan överstepräs­ter­na inte begriper vad som hänt. Hela staden surrar av rykten.

Långt senare sammanfattar Johannes vad det handlar om: ”Så äl­skade Gud världen.”

Men det ofattbara fortsätter att hända. När denna kärlek förkun­nas ”då älskar människorna mörkret mer än ljuset”.

Johannes anger också orsaken. ”Deras gärningar var onda. Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas.”

Vad är det för ”onda gärningar” Johannes syftar på? Märkligt nog är det frånvaro av tro. Att de inte ”tror” på den Gud har sänt. ”Den som inte tror är redan dömd.” Längre fram i sitt evangelium skall Johannes låta Jesus klargöra vad den avgörande synden är, den som Anden avslöjar. Je­sus säger: ”Synd. De tror inte på mig”.

Motsatsen är de som ”gör vad Gud vill” och därför ”kommer till ljuset”. Senare i evangeliet frågar judarna vad de skall ”göra för att utföra Guds verk”. Jesu svarar: ”Att ni tror på honom som Gud har sänt”. Här säger han: ”Den som tror på honom blir inte dömd”.

Allt har sin drivkraft i Guds kärlek. ”Så älskade Gud världen”.

Gud vill människan, att hon skall leva. På riktigt och för evigt.

Det enda som kan sabotera detta är människan själv, att hon av­visar den givna gåvan.

Tillvarons yttersta gåta. Jesus frågar själv: ”Skall Människoso­nen, när han kommer, finna tro på jorden?”

Men fortfarande förkunnas evangeliet.

”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”

                                                                                                           pater Ingmar Svanteson