Kortpredikan 21 december 2021
Sef 3: 14-18a; Ps 103: 2-3, 11-12, 20-21; Luk 1: 39-45
Jungfru Maria skyndar till Elisabet bärande på sin dyrbara gåva.
Elisabet representerar det folk som väntar på den utlovade Messias. Också vi hör till dem som väntar. Inte minst under advent.
Vi uppmanas av profeten Sefanja att jubla och höja glädjerop, att vara glada och fröjda oss av allt hjärta. ”Låt ej modet falla.”
Han anger två skäl.
Det första: ”Herren, din Gud, bor i dig, en hjälte som kan frälsa”.
Det andra är mera förvånande: ”Han gläder sig över dig med lust”.
Skulle han glädja sig över mig?
Det måste naturligtvis gälla helgonen och de andra, tänker någon, men knappast mig. I ett hörn av hjärtat tänker många att de hör till de hopplösa fallen, eller åtminstone till dem som aldrig riktigt lyckas.
Men det står så. Profeten motiverar det. ”Herren har tagit bort straffdomarna från dig”.
Kanske, tänker den skeptiske, när jag äntligen har omvänt mig. Men hittills har det inte gått så bra…
Aposteln bekräftar profetens ord: ”Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare”.
Syndens rot visar sig vara otro. Även de som gjort otaliga försök kan fortfarande tro mera på sin bättring än på Guds ord.
Guds ord är starkare än den ivrigaste bättring. Och Guds ord säger: ”Han gläder sig över dig med lust, han tiger stilla i sin kärlek, han fröjdas över dig med jubel”.
Naturligtvis inte för att vi skall förbli i mörkret, men för att vi inte övervinner en enda synd annat än genom nåden. ”Vi älskar därför att han först har älskat oss.” Den kärleken är oss given genom tron och dopet.
Bara att meditera över profetens ord är ett första steg. ”Han gläder sig över dig med lust, han tiger stilla i sin kärlek, han fröjdas över dig med jubel.”
Herrens glädje över sitt nyskapade barn finns i henne själv. Det är inte vi som åstadkommer den glädjen, vi upptäcker den.
Något spritter till i henne av fröjd.
pater Ingmar Svanteson
