Kortpredikan 20 mars 2026

Vish 2: 1a, 12-22; Ps 34: 17-21, 23; Joh 7: 1-2, 10, 25-30

Få texter i Gamla Testamentet är så profetiskt klarsynta som detta kapitel ur Salomos Vishet. Det målar en tydlig bild av Kristi lidande, sedd med ”de gudlösas” ögon.

Därmed avslöjas deras ”förvända sätt att tänka”. De onda utmanas av ”den rättfärdige”. I stället för att se sig själva känner de sig ”skymfade”. Denna känsla får dem att gå till angrepp.

De ”vill undersöka om den rättfärdiges ord är sanna”. De saknar själva tålamod. Därför vill de pröva ”hur det är med hans tålamod”.

Mitt i detta resonemang lyser en tydlig profetia om Kristi lidande fram. ”Är den rättfärdige Guds son, skall ju Gud ta sig an honom.” ”Vi skall döma honom till en neslig död.”

Guds Son drar till sig ondskan, eftersom dess maktställning hotas. Mönstret är tydligt redan när Jesus frestas i öknen.

Det stora och kosmiska möter i det lilla, i vardagen. Benedictus beskriver det i sin regel. Den broder som ”tyst och medvetet bevarar tålamodet”, står i samma situation.

Jesu tålamod ”fortsätter” i hans lärjungar. De kallas att följa sin Herre - och upptäcka påskens mysterium.

Cassianus berättar om en munk i Alexandria, som angrips och skändas av en grupp ligister. De ropar hånfullt: ”Vad har denne Kristus utfört som du dyrkar?”

Han svarar lugnt: ”Han har utfört det undret att jag varken blir upprörd eller kränkt av alla era oförrätter och inte ens av ännu grövre”.

Tålamodet har sin källa i Kristi offer på korset, närvarande i den heliga eukaristin. Vi äter och dricker tålamod vid dess källa.

När vi säger vårt ”Amen” till den heliga kommunionen, och fortsätter att göra det genom att öva tålamod, upptäcker och smakar vi dess kraft.

pater Ingmar Svanteson