Kortpredikan 2 januari 2024, Basileios den store och Gregorios Nazianzos, biskopar och kyrkolärare

1 Joh 2: 22-28; Ps 98: 1-4; Joh 1: 19-28

Basileios och Gregorios levde på 300-talet, det år­hun­drade då tron på Kristi och Andens Gudom utmejs­la­des. De blev båda bis­kopar och kyrkolärare.

Tron på den Heliga Treenigheten finns i den heliga Skrift, men som i ett frö. Johannes säger: ”Den som er­kä­nner Sonen har ock­så Fadern.” In­sikten ges genom Anden, som liknas vid en inre smörjelse.

Arius förnekade Kris­ti eviga Gudom. Det fanns en tid då Sonen inte fanns.

Johan­nes säger. ”Den som för­ne­kar So­nen har heller inte Fa­dern.”

Basileios skrev den första traktaten om Andens gu­dom­liga väsen. Jo­hannes talar om Anden som en inre smör­jelse, som ”under­vi­sar om allt – den talar sanning och inte lögn”.

Basileios och Gregorios levde i ömsesidig och andlig vänskap, som en själ i två kroppar. Vänskap är en av de största gåvorna i livet.

Liksom det finns falsk lära, finns det också falsk vän­skap, som förför och bedrar, eftersom den binder vännerna vid varandra på ett felaktigt sätt.

Sann vänskap, däremot, har ett gemensamt mål. Den strävar ef­ter dyg­den och eggar den andre att sträva efter det goda. Vänner kan både trös­­ta och förmana varandra.

Vänskap kan mogna till en andlig gåva. Den återspeglar då An­den, som uppenbarar Sonen och leder till Fa­dern.

Vänskapens källa är Den Heliga Treenigheten, som kyrkan dric­ker ur i den heliga eukaristin.

pater Ingmar Svanteson