Kortpredikan 19 mars 2020, S. Josef, Jungfru Marias brudgum
2 Sam 7: 4-5a,12-14a,16; Ps 89: 2-5, 27, 29; Rom 4: 13. 16-18, 22; Luk 2: 41-51a
Josef påminner oss om att Jesus växte upp på en bestämd plats på jorden, i en egen familj.
Detta trots att han var på väg att fullfölja sin gränsöverskridande kallelse och redan som tolvåring sökte sin himmelske Fader i templet. Han följde sina föräldrar tillbaka till Nasaret och ”lydde dem i allt”.
”Under den helige Josefs trogna vård lät Gud frälsningens mysterier ta sin början på vår jord.”[1] Det påminner om det mänskliga livets rotsystem och tillväxtvillkor. Det är en nåd att få känna tacksamhet för platsen, stenarna, naturen, lokalfärgen, språket...
Men framför allt gäller det familjen. I familjen lär sig människan det grundläggande mänskliga. Mänsklighetens stora familj förutsätter de små familjerna.
Josef påminner också om faderns roll i familjen. Först i efterhand upptäcker man att ”den frånvarande fadern” skapar problem.
Något liknande tycks gälla Josef själv, också i kyrkan. Långsamt har hon upptäckt hans betydelse. Först på 1600-talet fick han en plats i det romerska kalendariet. 1870 utnämns han till ”Kyrkans beskyddare”. Nu nämns han vid namn i varje mässa.
Josef vårdade ”frälsningens mysterier” från deras begynnelse. Nu beskyddar han det sårbara och hotade i kyrkans och våra liv. Han gör det utan ord, med sitt exempel av trygg auktoritet, närvaro och trohet.
När dessa dygder glöms bort eller föraktas, förlorar människan lättare frid och glädje, utan att ens förstå hur det gick till.
Tystnad, lydnad och tålamod bereder plats för kyrkans och människans värdefullaste skatt, Guds rike i hennes innersta, ”rättfärdighet, frid och glädje.”
Människan är sin egen Josef när hon vaksamt skyddar hjärtat mot mångordighetens, lättjans och modlöshetens angrepp.
Därför sjunger kyrkan denna dag vid den heliga kommunionen, med tanke på den helige Josef: ”Gå in till glädjen hos din herre."
pater Ingmar Svanteson
[1] Dagens kollektbön.
