Kortpredikan 19 januari 2022, S. Henrik, biskop o martyr, Finlands apostel
1 Sam 17: 32-33, 37, 40-51; Ps 144: 1-2, 9-10; Mark 3: 1-6
”Striden är Herrens.” – Det låter som om vi kunde lägga händerna i knät, men är snarare tvärtom.
”Med Gud kan vi göra mäktiga ting.” Det är när vi tar denna samverkan på allvar som vi anar Herrens sätt att rädda oss. Det gäller både Davids kamp mot Goljat och Jesu kamp mot förstockelsen.
David fick mod genom sin tro på Herren Sebaot. Den oerfarne ynglingen vågade gå emot den ärrade Goliat.
Hans modiga kamp utesluter inte förnuft och klokhet. David utväljer lämpliga stenar för sin slunga. Goliat står för den andliga fienden, den last eller frestelse som hotar, gör sig stor och vars strategi är att skrämma. David går till motangrepp och siktar noggrant.
Davids mod är renhjärtat och odelat. Hans tro och hans rena hjärta ger honom mod att gå rakt mot sin fiende. Han känner sin slungas kapacitet, men är framför allt viss om att Herren skall ge fienden i hans hand.
I den andliga kampen tar det ofta tid och många nederlag för att få denna visshet. Paulus uttrycker det så: ”I svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig”.
Jesus tvingas fråga fariséerna om det var tillåtet att göra gott eller ont på sabbaten, att rädda liv eller att döda? Svaret borde vara självklart, men fanatikern är lika blind som den högmodige.
Vi behöver både mod och klarsyn, Mod för att övervinna feghet, klarsyn för att övervinna otron. Ödmjukheten är både frimodig och klarsynt.
Davids kamp mot Goliat föregriper Herrens egen kamp mot djävulen. När David i psalm 144 berättar: ”Han lär mina armar att kriga, mina händer att strida”, då ger han inte sig själv äran. Han säger: ”Herren är mitt värn och min borg, min fästning och min räddare”.
Herren väntar på vår samverkan, men ”striden är Herrens”.
pater Ingmar Svanteson
