Kortpredikan 19 december 2024
Dom 13: 2-7, 24-25a; Ps 71: 3-4a, 5-6b, 16-17; Luk 1: 5-25
Manoachs ofruktsamma hustru får löfte om en son. Denne skall rädda folket ur fiendens hand. Hans namn, Simson, är besläktat med det hebreiska ordet för ”sol”.
Gud har inte övergett sitt folk. Folket får nytt hopp.
Sakarias och hans hustru Elisabet, som också var barnlösa, får även de löfte om en son. Han skall bli stor inför Herren och många kommer att glädja sig över hans födelse.
Men Sakarias har svårt att tro ängelns ord. Han blir stum och får nio månaders tid för eftertanke.
På julafton skall vi höra Sakarias lovsång om soluppgången för dem som sitter i mörker och i dödens skugga. Kyrkan ber den varje dag i sin morgonbön, Laudes. Den växte fram ur Sakarias tysta bön och väntan.
Säkert bad han under den tiden om tro. Ängeln hade ju angett brist på tro som skäl till att han berövats talförmågan. Inte som ett straff, men som en möjlighet att rena hjärtat.
Låt oss be om trons gåva inför den kommande högtiden. Så att vi kan bli hoppets vittnen om den Gud som låter de ofruktsamma bära frukt.
Vi hör det i varje mässa i prästens inskott i Fader vår: Ja, fräls oss, Herre, från allt ont, och ge oss frid i våra dagar, så att vi genom din barmhärtighet alltid går fria från synd och är trygga i all oro och förvirring, medan vi lever i hoppet om saligheten och väntar på vår frälsarens Jesu Kristi återkomst”.
pater Ingmar Svanteson
