Kortpredikan 17 oktober 2024, S. Ignatios av Antiokia, biskop och martyr

Ef 1: 1-10; Ps 98: 1-6; Luk 11: 47-54

Varför avvisas profeter och apostlar? Varför ansätter de Jesus med besvärliga frågor för att få honom fälld?

Det finns en bundsförvant till det onda i människans hjärta, ett fnös­ke som fattar eld. Och hon vill inte utan vidare bli av med det.

I inledningen till Efesierbrevet vittnar aposteln Paulus om det han kallar Guds ”viljas hem­lighet”, ett ”beslut” som inte stannade i Guds upp­höjda avskildhet, utan ”skulle ge­nom­föras när tiden var inne”.

Beslutet kan formuleras så här:  ”Att sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och på jorden.”

Det är följden av Kristi verk. Hans död och hans uppståndelse har för­sonat, nyskapat och för­nyat allt.

Domen över det on­­­da, försoningen och nyskapelsen – allt är sammanfattat i Kris­tus.

Inte som en teori. Han säger: ”Kom till mig, ni alla som är tyngda av bördor. Lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta. Mitt ok är milt och min börda är lätt”.

Vi ser denna kraft lysa fram i de brev till de kristna i Rom som den helige Igna­tios av Antio­kia skrev på sin väg till martyriet i Rom år 107. Han vädjar till dem att inte hindra hans martyrium.

Något glimmar som guld i Ignatios´ brev. ”Jag är ett Guds vete, och ge­nom vilddjurens tänder blir jag mald så att jag kan visa mig vara ett rent bröd”.

Han säger: ”Det finns ett levande och talande vatten som säger från mitt inre: ’Kom till Fadern'”.

Det som glimmar hos Ignatios är inte främst modet och ivern, snara­re charmen och skönhe­ten.

Paulus skulle kalla det ”Guds kraft”, ett utflöde av Guds härlighet.

pater Ingmar Svanteson