Kortpredikan 17 maj 2019

Apg 13:26-33; Ps 2:6-11; Joh 14:1-6

”Känn ingen oro.” Låt inte hjärtat ockuperas av rädsla eller bedrö­velse.  

Vem vill inte ha ett sådant hjärta? Jesu ord till sina lär­jung­ar, när de oro­as av att han skall lämna dem, är samtidigt en antydan om varje män­niskas innersta oro och längtan efter frid.  

Jesu löfte följs av en tvåfaldig motivering: ”Tro på Gud, och tro på mig.”

Utan Gud saknar tillvaron sin bärande grund. Människan hänvisas till sig själv, och möter snart sin egen oro och ångest. Men hur fin­­ner hon Gud?

Svaret ges i det andra ledet i Jesu löfte, som är en slags beskrivning av vägen till Gud: ”… och tro på mig”. Han utvecklar det i svaret till Tomas: ”Jag är vägen, sanningen och livet”.

Jesus är ”vägen”. Den som följer den upptäcker och förstår ”sanning­en”. Lärjungar­na upptäckte det steg för steg. Deras förtroende för honom växte när de lyssnade till honom och följde honom. De förstod att han var den som Skrifterna hade utlovat.

Det är vad Paulus förklarar i första läsningen. Han talar där till sina judiska bröder. Men kyrkan låter oss alla höra det. Varje år, under tiden efter påsk.

Att se det inre sambandet mellan de två testamentena är att växa i förtroendet till Jesus. De troende förstår att ”Jesus” är ”Kristus”, den som Skrifterna utlovat. Att följa Jesus som ”vägen” stärker kyrkan och lärjung­en i tron på honom som ”sanningen”. Tron bygger inte på känslor och hotas inte av eftertanke och kunskap.  

Samtidigt är ”sanningen” inte någon kall teori. Det är den människa som apostlarna lärde känna som talar. Han har uppstått från de döda och ger liv.

Vi anar den inre dynamiken i trefalden. ”Vägen” öppnar för ”sanning­en”, som öppnar för ”livet”.

Botemedlet för den inre oron är att tro på honom som säger: ”Tro på Gud, och tro på mig”.  

                                                                                            pater Ingmar Svanteson