Kortpredikan 17 juni 2019

2 Kor 6:1-10; Ps 98:1-4; Matt 5:38-42

Paulus lider inte av falsk blygsamhet. Med stor frimodighet berättar han vad han duger till. Han vill vara ett gott föredöme, ingen skall kunna an­märka på hans tjänst som Guds tjänare och medhjälpare.

Han har hållit ut under påfrestningar, trångmål och nöd, under prygel, vaka och svält, under då­ligt rykte och gott rykte. Han har lärt sig att använda rättfärdighetens vapen både i anfall, svärdet, och försvar, sköl­den.

Han har inte bara av­stått från att löna ont med ont. Han har svarat med godhet och upp­rik­tig kärlek.

Han vänder andra kinden till, men inte med ett inre mot­stånd. Cassianus menar att den ”andra kinden” är hjärtats bejakande av det orätta som drabbar.

Vi anar hemligheten när han säger: ”plågad, men alltid glad”. Han för­klarade det själv när han uppmanade korinthierna att inte kasta bort den nåd de tagit emot av Gud. Det apos­teln beskriver är inte en stoisk kamp utan sker i Guds kraft.

Det är ett samarbete med Guds nåd. Han vill påminna korinthierna om att Gud bönhör när vi behöver det. ”På frälsningens dag hjälpte jag dig”.

Hela hans liv har förvandlats till bönhörelse.

Mönstret blir tydligt i den heliga eukaristin, Kristi gåva och offer. Vi firar den för att bli bedjande motta­ga­re och bönhörda givare. ”Nära döden men ändå lever jag”

”Jag är fattig men gör många rika, jag har ingenting med äger allt.”

                                                                                          pater Ingmar Svanteson