Kortpredikan 17 januari 2025, S. Antonius, abbot
Heb 6: 10-20; Ps 111: 1-2, 4-5, 9, 10c; Mark 2: 23-28
Antonius drabbades av kallelsen till fullkomlighet, att bli helad, fri från halvhet och splittring. Han levde över hundra år.
Han lärde sig genomskåda demonerna som kommer till oss i form av onda tankar. ”De är svaga och kan inte annat än hota. Vi skall inte alls vara rädda för dem.”
De onda tankarna känns igen på sin frukt, ”modlöshet i själen, upprördhet och oreda i tankarna”.
Antonios säger: ”Jag såg alla fiendens fällor, som är utlagda över jorden, och jag suckade och sade: Vem kan undgå dem? Då hörde jag en röst som sade till mig: Ödmjukheten”.
De goda andarna ger däremot ”outsäglig glädje, tillförsikt, sinnesnärvaro, lugn tankeverksamhet”.
”Om vi vill övervinna fienden skall vi därför alltid tänka på det som hör Herren till, och alltid låta själen glädja sig i hoppet.” Hoppet når som ett ankare innanför förhänget, där försoning och frid råder.
Kampen är inget självändamål. Liksom sabbaten är den till för människans skull.
Kallelsen till fullkomlighet är att befrias från halvhet och splittring, kallelsen att bli hel och helt benådad.
pater Ingmar Svanteson
