Kortpredikan 16 juni 2020

1 Kung 21: 17-29; Ps 51: 3-6a, 11-16; Matt 5: 43-48

Kung Ahab och drottning Isébel har låtit stena Nabot. Profeten letar upp Ahab och förkunnar Guds fruktansvärda dom. Ahab säger: ”Har du slutligen fun­nit mig, du min fiende?” Vi kan känna igen det i samvetet som ingen kan fly ifrån.

Men Ahab måste ha lyssnat. Han river sönder sina klä­der, klär sig i säcktyg, fastar och ödmjukar sig.

Då hän­der det märkliga. När Gud möter öd­mjuk­heten drar han tillbaka sin dom. Det liknar det som hände med David, när pro­feten Natan påminde honom om vad han hade gjort.  

Gud beskrivs på ett väldigt mänskligt sätt. Han verkar nästan för­vånad när han säger till Elia: ”Har du sett hur Ahab ödmjukar sig?”

Men i ’förvåningen’ finns ett gudomligt bud­skap: Ser du, männi­ska, vilken kraft jag har gett dig i öd­mjukheten?

Teologin vågar säga att Gud är ödmjuk. Vi ser det i So­nen, Fa­derns fullkomliga avbild, som ödmjukade sig. Han säger: ”Lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta”.

Det är därför ödmjukheten i Benedictus regel är den röda tråden i efterföljelsen av Kristus.

I de mest hopplösa situationer, när fienden tycks oss över­mäktig – ödmjukheten visar alltid en framkomlig väg och därmed ger den hopp.    

Av samma skäl var ordet ”fullkomlighet” något lockande för de för­sta munkarna. De kände sin svaghet, men ett hopp hade tänts.

”Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”

Maria jublar över att Herren har sett till hennes ringhet.

Kyrkan firar den heliga eukaristin.

                                                                                                                 pater Ingmar Svanteson