Kortpredikan 16 april 2025

Jes 50: 4-9a; Ps 69: 8-10, 21b-22, 31, 33-34; Matt 26: 14-25

Profeten ber morgonbön. ”Herren väcker varje mor­gon mitt öra, han väcker det till att höra på lärjungars vis”.

Bön är det första offer den troende bär fram var­je mor­gon, innan de egna tan­karna slinker in, innan han utsätter sig för tid­ning­ar och andra medier. Ett stort korstecken, Fader vår, en överlåtelsebön.

Det behövs eftersom fienden ofta är tidigt ute och viskar: ”Det finns ingen rädd­­­ning för honom hos Gud” (Ps 3).

Jesus identifierar sig med den tjänare som profeten Jesaja sjunger om och be­skriver. I den tredje sången, och allra tydligast i den fjärde som vi hör på Lång­fredagen, blir han Her­rens lidande tjä­nare. ”Jag dolde inte mitt ansikte mot smä­­­­­­­­del­se och spott”.

Förräderiet kan kom­ma utifrån, men kyrkan och människan kan också bli sin egen förrädare. Det sker när hon låter de onda tankarna ockupera hjärtat.

Botemedlet är att fortsätta att lyss­na ”på lärjungars vis”, och lära sig att skilja mellan andarna och avvisa falska do­mar, typ: ’Du duger inte, situationen är hopplös’, etcetera.

Han kan lugnt men be­stämt avvisa onda tankar och falska domar. Mot dessa gör han ”sin panna hård som sten”.

Människan har en enda Herre. Han ensam dömer. Han kan vara sträng, men han vill oss alltid väl och han är barm­här­tig. ”Se, Herren, Herren hjälper mig, vem vill då döma mig skyldig?”

Profetens ord fullbordas av aposteln Paulus: ”Gud frikänner, vem kan då fälla? Vad kan då skilja oss från Kristi kärlek?”

I den heliga eukaristin vädjar kyrkan till den domare som är barmhärtig, och som ger sin tjänare ”en tunga med lärdom så att han förstår att ge­nom sina ord styrka den trötte”.

Han får förstånd att styrka både sig själv och den han möter.

pater Ingmar Svanteson