Kortpredikan 15 december 2021

Jes 45: 6b-8, 18, 21b-25; Ps 85: 9-14; Luk 7: 19-23

”Jag är Herren, ingen annan finns.”

Profeten Jesaja vittnar grandiost om den ende sanne Guden. Han har skapat himmel och jord. Han har danat jorden till att bebos. Han styr historiens gång. Också mörkret och olyckan har han i sin hand. Teolo­gin skall se­nare precisera och säga att han tillåter och använder så­dant, men inte direkt ”skapar” det.

En gång skall han hålla dom. ”För mig skall alla knän böja sig”. Paulus skall långt senare använda ordet som bekännelse till Kristus, Herren.

Mitt i sin bild av den ende Guden infogar profeten en bön som antyder något annorlunda.

Han ber att himlarna skall ”drypa” och låta ”rättfärdighet strömma ner”. Att jor­den skall ”öppna sig” och ”dess frukt bli frälsning”.

Kyrkan har förstått det som en profetia om julens och inkarnatio­nens evan­ge­lium.

I evangeliet verkar allt klart och entydigt. Ändå tycks till och med Jo­han­­­nes Döparen tvivla i sitt fängelse. Inte heller får han något enkelt svar på frå­gan om Jesus är den som skulle komma, eller om de skall vänta på någon annan.

Jesus hän­visar till vad man kan se och höra: ”blinda ser, lama går, spet­äl­s­ka blir rena, döva hör, döda står upp och fattiga får ett gläd­je­bud”. Vilket bekräftar profeternas löften.

Men så tillägger Jesus: ”Salig är den som inte kommer på fall för min skull”. Också profeten prövas.

Vittnesmålen berättar om faktiska händelser, men dessa fakta är inga självklarheter. De väntar på människans tro, och på hen­nes bön.

Den heliga eukaristin är ett faktum, men också eukaristin firar vi i tro och som en bön, inte minst under advent.

”Dryp, ni himlar därovan, må skyarna låta rättfärdighet strömma ner. Må jorden öppna sig och dess frukt bli frälsning.”

                                                                                                     pater Ingmar Svanteson