Kortpredikan 14 september 2021, Det Heliga Korsets upphöjelse
4 Mos 21: 4-9; Ps 78: 1-2, 34-38; Joh 3: 13-17
Idag, för 30 år, sedan invigdes detta Jesu Moder Marias kloster. Året var 1991.
Mässan firades i klostergården i strålande sol (kyrkan var ännu inte byggd). Efter mässan var det många som ville gratulera. En ivrig gratulant, tillika donator av marken, skyndade fram och utropade: ”Himlen har landat!”
Hans ord bekräftar hur man ofta sett klostrets inre gård som en bild för paradisets trädgård med livets träd i centrum. Detta träd är i sin tur en förebild till det heliga korset, vars upphöjelse var och är dagens firningsämne.
Kejsarmodern Helena (300-talet) lät gräva fram det heliga korset på Golgota-kullen. Det hyllades och vördades av de troende. Festen spred sig till hela kyrkan och blev en slags påskfest under hösten. De troende visste att korset gav ifrån sig kraft.
Men korset är ett motsägelsens tecken. En obegriplighet för många. En stötesten för andra.
Benedictus sammanfattar det i avslutningen till regelns prolog, där han säger att bröderna genom tålamod skall dela Kristi lidanden för att också få del av hans härlighet.
I det enkla och oglamorösa prövas vi. Men där finns också hemligheten. Där upptäcker vi Kristus. Men inte utan tålamod och uthållighet.
”Ta på er mitt ok”, säger Kristus. Det är när vi gör det som ögonen öppnas.
Han är där hela tiden, i allt som händer, men inväntar vår samverkan genom tålamodet. Inte för att plåga oss, men för att öppna våra ögon och upptäcka att hans börda är lätt, att korset ger ifrån sig kraft.
Gratulanten hade rätt: Himlen har landat!
”Förbannelsens träd blev till livets träd i paradisets mitt, för att livet skulle uppstå där döden en gång föddes.” (dagens prefation)
Vi firar det i varje eukaristi för att det också skall bli vår ständiga bön.
”Fräls oss, Kristus, vår Frälsare, med korsets kraft. Du som lyfte Petrus ur djupet, förbarma dig över oss.”
pater Ingmar Svanteson
