Kortpredikan 14 september 2019, Det Heliga Korsets upphöjelse, Jesu Moder Marias Klosters invigningsdag
4 Mos 21:4-9; Ps 78:1-2,34-38; Joh 3:13-17
Jesu Moder Marias kloster invigdes denna dag, året var 1991.
Mässan firades i klostergården i strålande sol (kyrkan var då ännu inte byggd). En lång rad av gratulanter köade. En ivrig gratulant, tillika donator av marken, skyndade fram och utropade: "Himlen har landat!"
Ofta har man sett klostrets inre gård som en bild för paradisets trädgård. Det strider inte mot att klostret ställdes under korsets tecken.
Kejsarmodern Helena (300-talet) lät gräva fram det heliga korset på Golgota-kullen. Det hyllades och vördades av de troende. Festen spred sig till hela kyrkan och blev en slags påskfest under hösten. De troende kände igen korsets kraft.
Både klostret och korset är tecken, inte för att döma, utan för att rädda. Det utgår kraft från korset, trots att det är ett motsägelsens tecken.
De som bara är nyfikna kommer och går. Vänskaper prövas.
De som lever i klostret prövas, om de verkligen söker Gud.
Mycket skall avslöjas och luttras på vägen. Det är inte självklart att människan vill bli räddad, inte självklart att hon lär sig att älska korset.
Men Guds avsikt är oryggligt densamma. Korset och klostret är upphöjda för att rädda. För att lära oss att söka och att leva av Herrens barmhärtighet.
”Förbannelsens träd blev till livets träd i paradisets mitt, för att livet skulle uppstå där döden en gång föddes.” (dagens prefation)
Vi firar det i varje eukaristi för att det skall bli vår ständiga bön.
”Fräls oss, Kristus, vår Frälsare, med korsets kraft. Du som lyfte Petrus ur djupet, förbarma dig över oss.”
pater Ingmar Svanteson
