Kortpredikan 14 februari 2020, Kyrillos, munk, och Methodios, biskop, Europas skyddspatroner

Apg 13: 46-49; Ps 117; Luk 10: 1-9

Under 800-talet missionerade Ansgar i Nor­den. Ungefär samtidigt mis­sionerade de två bröderna Kyrillos och Methodios i Bulgarien, Mä­h­ren och Kroatien. De ska­pade ett slaviskt skriftspråk och en slavisk liturgi.

Då, som nu, rådde spänning mellan öst och väst. Bröder­na firade li­tur­gin på folkspråket och västliga biskopar op­po­nerade. Bröder­na vände sig till Rom och påven avgjor­de saken genom att lägga deras liturgi på altaret. Han be­kräftade enheten i mångfalden.

År 1980 gjorde Johannes Paulus II dem till Europas skydds­­patro­ner, tillsammans med den helige Benedictus. Europa måste an­das med sina båda lungor. 

Jesus skickade ut sina lärjungar två och två till den plats "dit han själv ämnade sig". De röjde väg och beredde plats för sin Her­re.

Det är mission i ett nötskal, att röja väg och bereda plats för Her­ren.

Bröderna hade båda erfarenhet av klosterliv. Kyrillos slu­tade sitt liv som munk i ett kloster i Rom, medan Metho­dios fortsatte de­ras ge­mensamma mission.

Missionären förkunnar frid över det hus han besöker. Friden är verklig, inte bara en mänsklig önskan. Det gör skillnad att ta emot den eller att inte göra det. Jesus säger: ”Om där bor en fridens man, skall den frid ni kommer med bli kvar hos honom; annars skall den vända tillbaka till er”.

Samma mission behövs på nytt i Europa. I varje församling, i varje klos­­ter och i det egna hjärtat. Utan hjärtats renhet be­re­ds inte plats för Guds rike, som är ”rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande”.

Mission behöver platser där frid råder, ”tecken på den nya mänsklighet som du i kärlek för sam­man och försonar med dig” (bönen över offer­gåvorna).

I varje eukaristi hör vi Jesus säga: ”Frid lämnar jag efter mig åt er, min frid er jag er”.

                                                                                                             pater Ingmar Svanteson