Kortpredikan 13 november 2021, Vårfrumässa
Vish 18: 14-16; 19: 6-9; Ps 105: 2-3, 36-37, 42-43; Luk 18: 1-8
Vishetens bok berättar vad som hände folket i Egypten. Under nattens djupa tystnad svingade sig Guds allsmäktiga ord ner till jorden, för att förgöra ondskan och befria sitt folk. Ett moln täckte lägret och en framkomlig väg höjde sig ur Röda havet.
Det var en profetia om Guds Ord som blev människa och föddes av en kvinna, överskuggad av den helige Andes moln. Det började i en krubba och fullbordades på ett kors. Fienden förintades och de som tog emot honom fick rätten att kallas Guds barn.
Men de är ännu inte vid målet. De befriade måste ta sin frihet i besittning.
Liknelsen om den envisa änkan vittnar om denna befriande kamp, hon som envist ber om vad hon har rätt till. Kampen tar sig uttryck i bön. Jesus berättar liknelsen om den envisa änkan för att ”lära oss att alltid be och inte ge upp”. Han frågar retoriskt: ”Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt?”
Bönen kräver uthållighet, men är i grunden en gåva. Genom bön tar vi vårt barnaskap i besittning.
Jesus frågar, och vi anar den avgrundsdjupa sorgen i hans röst: ”Skall människosonen finna någon tro på jorden när han kommer?”
Han kunde också ha frågat om det kommer att finnas någon bön. Bönen är tecknet på vår tro. Bönen sträcker sig efter den gåva vi har blivit lovade.
I centrum för den heliga eukaristin finns en bön, den eukaristiska bönen.
Vi ber den heliga eukaristin. Vi ber i tro.
Vi blir bönhörda och befriade. Vi säger vårt ”Amen”.
Ur Marias mun hör vi vad det betyder: ”Må det ske med mig som du har sagt”.
pater Ingmar Svanteson
