Kortpredikan 13 mars 2025
Est Gr C: 12, 14-16, 23-25; Ps 138: 1-3, 7c-8; Matt 7: 7-12
”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna.” En intensiv uppmaning till bön.
Uppmaningen följs av ett enormt löfte om bönhörelse. ”Den som ber, han får, och den som söker, han finner.”
Ester hade utvalts till drottning för den persiske konungen. Hon var den enda bland judarna som kunde vädja för sitt folk när det hotades av förintelse, men att oombedd ta till orda inför kungen var förenat med livs-fara.
Därför vänder hon sig först till Gud: ”Hjälp mig som är ensam och inte har någon annan än dig, Herre”. Hon ”påminner” Gud om hur han har utvalt detta folk före alla andra folk.
När Jesus uppmanar sina lärjungar att be ”påminner” han dem om att en far inte vägrar att ge sitt barn vad det behöver och ber om. ”Skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom?”
Varför denna intensiva uppmaning till bön? Gud vet ju redan vad vi behöver.
Paulus säger att de troende inte vet hur de skall be innan de egna orden tystnar och Anden ber i henne.
Bönen blir en luttring och en ”framkallningsprocess” som blottlägger människans totala beroende av Gud – och därmed hennes obegränsade möjligheter till bönesvar.
Nybörjaren får de bönesvar hon behöver. När bedjaren växer till tycks Gud ofta dröja med svaren. Han vill ge henne något mera och större.
Eukaristin är både bön och bönesvar. Bönesvaret, den heliga kommunionen, förvandlar kommunikanten till likhet med honom som vi tar emot.
Uppmaningen till bön är Herrens sätt att dra människan till sig för att förvandla henne.
När bönen helt uppfyller hjärtat är också bedjaren förvandlad.
pater Ingmar Svanteson
