Kortpredikan 13 juni 2020, S. Antonius av Padua, präst o kyrkolärare
1 Kung 19: 19-21; Ps 16: 1-2a, 5, 7-10; Matt 5: 33-37
Elia kastar sin mantel över Elisha. Han får Elias tillstånd att ta avsked från sina föräldrar men gör sig samtidigt av med det han levt på hittills, sina oxar och sina redskap. Sedan finns ingen återvändo. Elia säger: ”Du vet ju vad jag har gjort med dig.”
Gesten har följt med i dopdräkten, i munkens kukulla, i ordensdräkten, i prästens mässhake.
Elisha tillhör inte längre sig själv. Herren har blivit hans ”arvslott och bägare”, hans ”öde”.
Den helige Antonius ville ge sitt liv som martyr, men hans ”öde” var att bli lärare och folkpredikant. Han avslöjade sin tids irrlärare och kallades ”heretikernas hammare”. Numera letar han dessutom reda på borttappade saker.
I det nya livet behövs inte eder och förstärkande ord. De tillhör den värld där lögn, halvsanningar och svek har blivit det normala. Eftersom vi fortfarande lever i denna värld tillåter dock kyrkan att man begår ed inför domstol.
I den nyskapade världen har orden återfått sin ursprungliga kraft: ”Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt däröver kommer från det onda”. En förvaltare, säger Paulus, skall vara pålitlig.
I frestelsen finns skäl att tänka på Elias ord till Elisha: ”Du vet ju vad jag har gjort med dig”. Den troende har låtit sig tas i sanningens tjänst.
Tungan återfår steg för steg sitt rätta bruk Benedictus talar om den ödmjukes ”få och förnuftiga ord”. Det bereder väg för lovsång: ”Därför fröjdar sig mitt hjärta och jublar min tunga”.
När kyrkan lyssnat till Guds ord sjunger hon den heliga eukaristin.
pater Ingmar Svanteson
