Kortpredikan 13 februari 2021, Vårfrumässa
1 Mos 3: 9-24; Ps 90: 2-6, 12-13; Mark 8: 1-10
”Om jag låter dem gå härifrån utan mat orkar de inte ta sig hem.”
Jesus bekymrar sig om folket där ute i ödemarken. Samtidigt blir det en koncentrerad bild av hela hans livsverk. Utan hjälp tar sig människan inte till sitt egentliga ”hem”.
Bibelns berättelse om hur människan drivs ut ur paradiset låter för många som en saga.[1] Människans villkor är sig dock märkligt lika. Lusten att skylla ifrån sig… smärta och oro vid barnafödandet… vedermöda i arbetet… och allt ”vänder åter till jorden”. Skulle det vara allt?
Hon är inte riktigt ”hemma” i den här världen. Något har gått förlorat, men ”längtan till paradiset” finns där. Varifrån kommer den?
Det som beskrivs som ett straff är inte Guds sista ord. Redan att Gud sätter på dem kläder visar på en fortsatt omsorg. I kampen mellan ormen och kvinnan och hennes säd skymtar ett hopp. Hon och hennes barn, hennes son, skall trampa sönder ormens huvud. Evangeliet skymtar fram, det ”första evangeliet” det s.k. ”protoevangeliet”.
De tidiga fäderna ser sambandet mellan Eva och Maria. Vad Eva band genom sin otro, det löste Maria genom sin tro.
I bibelns sista bok, dess 12:e kapitel, ser vi kvinnan igen. Kampen har vunnits av hennes son.
Det som återstår är den kamp som kvinnans barn måste utkämpa, de som ”håller Guds bud och har Jesu vittnesbörd”.
Kyrkans och Marias barn väljer tron före otron, lydnad före olydnad. Men det sker i tro, i kraft av Sonens seger.
Kyrkan, personifierad av Maria, firar det i den heliga eukaristin, antydd i brödundret, där Jesus visar sin omsorg om folket. ”Utan mat orkar de inte ta sig hem.”
Längtan efter det förlorade paradiset får näring och förvandlas till hopp.
pater Ingmar Svanteson
[1] Fackteologer använder uttrycket ”myt”, men då måste vi tillägga att det är en ”sann” myt.
