Kortpredikan 12 juli 2019
1 Mos 46:1-7,28-30; Ps 37:3-4,18-19,27-28,39-40; Matt 10:16-23
Den stora berättelsen om människans väg ut ur mörkret för att få se Guds ansikte rymmer många miniberättelser. Josef och Israel får se varandras ansikte. Sonen sin faders och fadern sin älskade sons ansikte. Det står att Josef grät länge vid hans hals och Israel blir tröstad.
En miniberättelse för den stora berättelsen om hur Sonen återförenas med Fadern efter fullbordat verk.
Jesus skickar ut sina lärjungar som får bland vargar. Människor skall bli deras fiender. Rakt genom familjen kan skiljelinjen dras. Bakom människorna agerar den onde. "Var kloka som ormar och oskyldiga som duvor."
Naiv godtrogenhet, ”snällhet”, kan föra rejält vilse. ”Akta er för människorna.”
”Ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull.” Den onde vet vem som besegrat honom.
Ändå behöver de inte bekymra sig. Vad de skall säga kommer att läggas i deras mun. ”Er faders ande talar genom er.”
Kyrkans yttre kamp i politik och historia koncentreras i hjärtats kamp mot de onda tankarna. De monastiska fäderna ger oss verktygen, urskiljningsförmåga (discretio) och hjärtats renhet.
Den inre kampen sker för de andras skull. Varje seger kommer de andra till del. Miniberättelsen är infogad i den stora berättelsen. Vi får privilegiet att föra berättelsen vidare.
Varje berättelse och varje Guds ord rymmer också den stora gåvan.
Gåvan koncentreras i den heliga eukaristin, gåvan som är Sonen, som själv höll ut till slutet. Den stärker hoppet om att vi under tårar skall se Gud ansikte mot ansikte.
"Den som håller ut till slutet skall bli räddad."
pater Ingmar Svanteson
