Kortpredikan 12 augusti 2019

5 Mos 10:12-22; Ps 147:1-1519-20; Matt 17:22-27

Alla folk är Herrens. Ändå utvalde han ett av jordens alla folk. ”Han utvalde er bland alla folk,” säger Mose till Israels folk. Han förkunnade ”för Israel sina stadgar och bud. Så har han inte gjort för något främ­mande folk”.

Denna utkorelse låter i mänskliga öron diskriminerande och an­stötlig, men har sin källa i Guds kärlek till alla folk, särskilt de minsta och mest utsatta. Det är första steget i en plan.

Kraven på de ut­valda mot­svarar den gåva de fått. Vi hörde det i går­da­gens evangelium: ”Av den som har fått myc­ket skall det krävas myc­ket”.

De var själva främlingar i Egypten, men befriades. ”Där­för skall också ni älska främlingen.”

Linjen går ända fram till domsscenen i slutet av Matteus evange­lium: ”Vad ni har gjort mot en dessa mina minsta…”

I Jesus når utkorelsen av Israels folk sin kulmen. Han utväljer sina lärjung­ar och ger dem del i sin relation till Fadern. Jesus kallar dem ”söner”.

Samtidigt vidgar det sig utöver Israels folk. Hans befallning efter upp­ståndelsen löd: ”Gör alla folk till mina lärjungar…”.

Jesu lärjungar blir i princip fria från den tem­pelskatt som alla is­raeliter var skyldi­ga att erlägga. Men för att inte vara till an­stöt låter han Petrus erlägga den. Kanske av hänsyn till de judekrist­na som Mat­teus först vänder sig till och som ännu höll fast vid judiska bruk.

Petrus finner myntet i en fisk. ”Naturen bistår den helige när det be­hövs.”

Jesus är inte bara historiens utan hela till­varons Herre.

Han är "den utvalde” i det utvalda folket för att ge människan och alla folk del av sin ut­korelse, för att göra oss till ”söner i Sonen”.

                                                                                                       pater Ingmar Svanteson