Kortpredikan 12 augusti 2019
5 Mos 10:12-22; Ps 147:1-1519-20; Matt 17:22-27
Alla folk är Herrens. Ändå utvalde han ett av jordens alla folk. ”Han utvalde er bland alla folk,” säger Mose till Israels folk. Han förkunnade ”för Israel sina stadgar och bud. Så har han inte gjort för något främmande folk”.
Denna utkorelse låter i mänskliga öron diskriminerande och anstötlig, men har sin källa i Guds kärlek till alla folk, särskilt de minsta och mest utsatta. Det är första steget i en plan.
Kraven på de utvalda motsvarar den gåva de fått. Vi hörde det i gårdagens evangelium: ”Av den som har fått mycket skall det krävas mycket”.
De var själva främlingar i Egypten, men befriades. ”Därför skall också ni älska främlingen.”
Linjen går ända fram till domsscenen i slutet av Matteus evangelium: ”Vad ni har gjort mot en dessa mina minsta…”
I Jesus når utkorelsen av Israels folk sin kulmen. Han utväljer sina lärjungar och ger dem del i sin relation till Fadern. Jesus kallar dem ”söner”.
Samtidigt vidgar det sig utöver Israels folk. Hans befallning efter uppståndelsen löd: ”Gör alla folk till mina lärjungar…”.
Jesu lärjungar blir i princip fria från den tempelskatt som alla israeliter var skyldiga att erlägga. Men för att inte vara till anstöt låter han Petrus erlägga den. Kanske av hänsyn till de judekristna som Matteus först vänder sig till och som ännu höll fast vid judiska bruk.
Petrus finner myntet i en fisk. ”Naturen bistår den helige när det behövs.”
Jesus är inte bara historiens utan hela tillvarons Herre.
Han är "den utvalde” i det utvalda folket för att ge människan och alla folk del av sin utkorelse, för att göra oss till ”söner i Sonen”.
pater Ingmar Svanteson
