Kortpredikan, 11 januari 2020
1 Joh 5: 5-13; Ps 147: 12-15, 19-20; Luk 5: 12-16
”Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?”
Hela veckan efter Epifania har vi hört om tydliga tecken på denna tro: brödunder, förkunnelse i synagogan, botande av sjuka, seger över vind och vågor, idag över spetälska.
Herrens härlighet breder ut sig över jorden. Kristi enhet med Fadern uppenbaras. Redan 12-åringen i templet vill vara där Fadern är. Också när han drar sig undan till öde trakter för att be.
Han drog sig undan för vår skull, som ett exempel att följa, för att lära oss bönens villkor. Men främst för att låta oss smaka hans enhet med Fadern. Det är den tron som besegrar allt det som Johannes kallar ”världen”.
Johannes ger skäl för denna tro. ”Anden, vattnet och blodet”. Han kallar dem ”Guds vittnesbörd”. Han syftar på Jesu dop, där Faderns röst och Andens duva vittnar om Sonens identitet. Dopet föregriper också hans blodiga korsdöd.[1]
En inre logik skymtar fram. Att avvisa Guds vittnesbörd är att påstå att rösten från himlen ljuger. Otron gör Gud till ”lögnare”. Det får konsekvenser. ”Den som inte har Guds son har inte livet.”
Att ta emot vittnesbördet är att få del av livet. ”Den som tror på Guds son har tagit emot vittnesbördet i sitt inre. Den som har hans son har livet.”
Förnuftet känner igen och bejakar, upplyst av Skriftens vittnesbörd. Människan tror för att förstå.
Men hjärtat behöver ständigt på nytt dra sig undan till den öde trakten för att tron skall sjunka ner i hjärtat och få liv. Det är den tron som uppenbaras i den heliga eukaristin.
”Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?”
pater Ingmar Svanteson
[1] De gnostiker som Johannes bekämpade avvisade korset. De menade att Jesus steg ner i kroppen vid dopet, men lämnade kroppen före korsdöden.
