Kortpredikan 11 april 2024
Apg 5: 27-33; Ps 34: 2, 9, 17-20; Joh 3: 31-36
”Den som tror på Sonen har evigt liv.”
Det är budskapet i Johannesevangeliet.
Oftast tänker vi det eviga livet som något futuralt, något på andra sidan döden. För den fjärde evangelisten börjar det eviga livet redan här och nu. De yttersta tingen, dom, död och liv, avgöras redan här, i mötet med evangeliet.
Vi hörde det i gårdagens mässa: ”Den som tror på Sonen blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd”.
Samma ”föregripande” hör vi i dagens avsnitt: ”Den som vägrar att tro på Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom”.
En liknande insikt formuleras av Petrus och apostlarna när de förhörs av översteprästerna: ”Man måste lyda Gud mer än människor”.
Samma grundregel gäller i det egna samvetet. Ur de oordnade känslorna måste människan lyssna fram och lära sig känna igen sanningen. Sanningens röst är klar och tydlig, även om den är lågmäld.
Något i människan känner igen sanningens röst. ”De som är av Sanningen hör min röst”, säger Jesus. Samma röst talar både i evangeliet och i samvetet. Den talar ”redan nu”, i dagliga vardagsfrågor.
Den högmodige lyssnar gärna till egenviljans röst. I värsta fall blir han lika ”ursinnig” på sanningen som rådsmedlemmarna blev ursinniga på apostlarna. Reaktionen har sin rot i det egna hjärtat.
Den ödmjuke vill lära känna sanningen om sig själv. Han vet att källan till upprördhet och nedstämdhet finns i det egna hjärtat.
Den ödmjuke får smaka Herrens närhet. ”Herren är nära dem som har ett ödmjukt och förkrossat hjärta”.
De oordnade känslorna förlorar sin makt över honom. Den ödmjuke lyder Gud mer än människor. Frid, frihet och glädje tar över.
”Den som tror på Sonen har evigt liv.”
pater Ingmar Svanteson
