Kortpredikan 11 april 2019
1 Mos 17:3-9 Ps 105:4-9 Joh 8:51-59
Förbundet som Gud sluter med Abraham innehåller enorma löften. Han skall inte bara bli "fader till många folk”. Det skall vara ett "evigt förbund". Folket skall få landet till "evig besittning". Psalmen säger: "Herren tänker evigt på sitt förbund".
Jesu anspråk är lika enormt. "Den som bevarar mitt ord skall aldrig någonsin se döden". Judarna tar anstöt och kallar honom "besatt". "Skulle du vara större än vår fader Abraham?"
Jesu ord om sig själv måste ha låtit som ren hädelse. "Det är min fader som förhärligar mig, han som ni säger är er Gud... jag känner honom, och jag bevarar hans ord."
Även om vi vet att Johannes evangelium återspeglar en senare konfrontation mellan den unga kyrkan och den judiska synagogan så kvarstår sakfrågan. Också när vi vet att ”landet” för kristen tro inte är geografiskt tänkt, utan motsvarar det Jesus kallar ”Guds rike”.
Både Jesus och det första Förbundets representanter åberopar sig på Abraham. Men Jesus ställer sig till och med över Abraham. Han tar själva Gudsnamnet i anspråk: "Jag är och jag var innan Abraham blev till".
Konfrontationen är ofrånkomlig. Kunde det ha slutat på annat sätt än det gjorde?
Det handlar till slut inte om åsikter och tolkningar. Det handlar om tro eller otro. Om liv och död. Om evigt liv och evig död.
Abraham jublade över att han skulle få se Kristi dag. ”Han fick se den och gladde sig.” På olika sätt lät Gud honom se den messianska framtiden.
Vi har ännu större anledning att bäva och jubla. Vi som får se och fira det i varje eukaristi, det Nya Förbundets måltid.
”Trons mysterium.”
pater Ingmar Svanteson
