Kortpredikan 10 juni 2020

1 Kung 18: 20-39; Ps 16: 1-2a, 4-5, 8, 11; Matt 5: 17-19

Den ensamme Elia gör upp med de 450 av­fall­na pro­fe­ter­na, de som gått i tjänst hos Baal.

Den yttre dramatiken är tydligt ”övertydlig”. Den uppmärksamme läsaren förstår att det handlar om något mera än häftig och im­po­neran­de makt.

Det förblindade folket får hjälp genom en dr­a­matisk maktde­mon­­stra­tion. Men Elia ber att Herren skall omvän­da folkets hjärtan till den sanne och en en­de Herren.

Elias kamp mot de falska profeterna motsvaras för oss inte av kamp mot människor, utan av den andliga kam­pen mot ”ond­skans makter”. I den kampen är det tillrådligt att avslöja och ”re­tas” med deras vanmakt. Frestelserna är inte så mäktiga som de ger intryck av.  

Det ger händelsen också ett moraliskt och mänskligt budskap. Att hålla sig med flera gudar splittrar både människan och gemen­ska­­­­pen.

Avgudar och ”makter” är i slutändan grym­ma, även om de i för­sto­ne verkar milda och behagliga. ”De som tar sig and­ra gudar, de drabbas av svåra plågor.”

Den omutliga sanningen om en enda Gud är människovänlig. Att lyda en enda Herre ger människan integritet, vär­dighet och en­het. Insikten om en enda Gud är grunden för allas gemenskap.

Tron på den ende och sanne Guden finns redan i Gamla Förbun­det, men når sin fullbordan i det Nya.

Det nya förbundet upphäver inte det gamla utan uppfyller och full­bordar det. På Förklarings­ber­get samtalar Jesus med både Mose och Elia. Lagen och profeterna bereder väg för det nya och eviga förbun­det.

”Du visar mig livets väg, inför ditt ansikte finns glädje till fyllest.”

                                                                                                                pater Ingmar Svanteson