Kortpredikan 1 oktober 2024, S. Teresa av Jesusbarnet, jungfru, kyrkolärare

Job 3: 1-3, 11-17, 20-23; Ps 88: 2-8; Luk 9: 51-56

Vi firar ”lilla Teresa” samtidigt som vi läser Jobs bok.

Job drabbas personligen. Så till den grad att han förbannar sin födelsedag. Han frågar: ”Varför ges liv åt den som plågas så bittert?”

Teresa finner sin lilla väg, kärle­ken. Att göra det lilla av kär­lek.

Därmed hamnar hon mitt i tillvarons innersta, i den kärlek som förenar Fa­dern och Sonen, den kärlek som är den helige Ande och som up­pen­baras för dem som är som barn. Teresas kärlek innefattar inte minst dem som står längst bort, också ateister.

Men liksom Job fick också Teresa smaka lidande och inre mörker.

Den ”välsignelse” Job får under slutet av sitt liv låter i förstone som en antiklimax: maxi­me­rad jordisk lycka och många barn. Men läst i ljuset av Kristus pekar det mot Kyrkans stora skatter och hennes många hel­gon.

Det står att Jobs döttrar var de vackraste i hela landet. Vem är vackrare än hel­gonen, från jungfru Maria till Teresa av Jesusbar­net?

Jesus är på väg till korset när han avvisas av samarierna och lär­jungarna vill kalla ner eld från himlen för att de skall förgöras.

Lärjungarna till­rättavisas, men de förstår inte varför. Inte än­nu.

Job frågar varför Gud själv tycks hölja hans väg i mörker. Jesus frågar varför Gud har övergivit honom.

Svaret på frågan, och viljan att leva vad som än händer, får vi bara vid Jesu kors, närvarande i varje eukaristi.

pater Ingmar Svanteson