Kortpredikan 1 november 2021, Alla Helgons Dag
Upp 7: 2-4, 9-14; Ps 24: 1-6 1; Joh 3: 1-3; Matt 5: 1-12a
De är de bästa gudsbevisen. Helgonen alltså. Genom sina liv besvarar de frågor som annars tycks sakna svar.
Är vår tro kanske bara en vacker dröm? Det är lätt att tänka så i höstmörkret när allt ser dystert ut. Helgonen bevisar motsatsen. De drömde inte. De var verkliga.
Har gudomligt och mänskligt verkligen förenats i Kristus? Trons ord är stora och vackra, men är de sanna? Helgonen visar det, och de var av kött och blod.
Kan nåden förvandla en människa? Tvivlaren får lätt näring av de många sveken, egna och andras. Helgonen var svaga, som vi, men gav aldrig upp.
Blir inte ”helgondyrkan” lätt dyrkan av människor? Risken finns, men då gör man helgonen orätt och känner dem dåligt. De var de ödmjukaste av alla och gav Gud hela äran.
Finns det någon syntes mellan ”självförverkligande” och ansvaret för ”det gemensamma bästa”? Helgonen var inga bleka kopior av någon slags ”standardfromhet”. De var ”fullblodsmänniskor”, de verkligt originella, men de ställde sin originalitet helt i kyrkans och gemenskapens tjänst.
”Vilka är de?” Hur såg deras väg ut? – ”Det är de som kommer ur det stora lidandet,” hör vi i bibelns sista bok.
”Ingen må bedra sig,” säger munken Aelred av Rievaulx, ”finns någon bland alla dessa heliga, som inte gick över till himlen genom smärtor och bedrövelser i det här livet?”
Ändå var de inga superhjältar. ”Lyckliga de som har sin styrka i dig.” De ödmjukas hemlighet.
De besöker oss för att trösta oss, men också för att vägleda och stärka oss.
Vi firar den heliga eukaristin tillsammans med dem.
pater Ingmar Svanteson
