Kortpredikan 1 februari 2025, Vårfrumässa
Heb 11: 1-2, 8-19; Luk 1: 69-75 (Resp.psalm); Mark 4: 35-41
”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?”
De räddhågade lärjungarna fick ett överväldigande tecken. Om någon ”bryr sig” så är det den Mästare som är med dem i båten. Men han vänder på frågan och riktar den till lärjungarna: ”Har ni ännu ingen tro?”
Abraham är trons fader. Hans tro gav honom förtröstan och mod att våga ”dra bort till ett land som skulle bli hans, utan att veta vart han skulle komma”. Tron övergår i hopp. Hoppet i sin tur bygger på tron.
Hebreerbrevet ger en slags definition på vad tro är, den enda i Nya Testamentet. ”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger visshet om det vi inte kan se.”
Tro är inte bara en subjektiv känsla av förtröstan. Ordet för ”grunden” är mångtydigt, men Bibeln 2000 knyter an till hur katolsk tradition har förstått ordet. ”Grunden” är den osynliga verklighet, som ligger bakom allt vi kan se.
Tron får visshet om denna ”verklighet”, som sammanfattas och nyskapas genom Jesu Kristi uppståndelse.
Redan Abraham anade det. Han tänkte efter: ”Han sade sig att Gud hade makt att till och med uppväcka döda”.
Eftertanken når ett stycke på väg, men inte till den yttersta verkligheten. Därför får människan tecken och under. Som när Jesus stillar stormen.
Den personliga tron behöver inte kastas hit och dit av vindar och vågor.
Evangelisten berättar och beskriver trons visshet: ”Vinden lade sig och det blev alldeles lugnt”.
Om Jungfru Maria, trons moder, sade Elisabet: ”Salig är hon som trodde”.
pater Ingmar Svanteson
