Predikan Trettondedag Jul, Epifania - Herrens Uppenbarelse 2022

Jesusbarnet håller mottagning, nu för andra gången. Herrens Uppenbarelse är den av julhögtidsdagarna som vänder våra blickar utåt. Denna trettonde av juldagarna för oss förstås också den till krubban, till Marias famn beskyddad av Josef, där vi för möta Jesusbarnet. På nytt. Efter herdarnas ankomst, glädje och tillbedjan, så är det idag dags för den andra mottagningen, för den större kretsen, som via de vise männens väg vi alla är utvalda och komna till.

Dagens högtidlighet visar oss istället hur Gud låter sig hittas av dem som uppriktigt söker honom, riskerar att ifrågasätta sig själva, i mening av den förvandling som visar sig i de avslutande öppna orden om att ”ta en annan väg hem”. Förebilden, och det första exemplet, ges till oss av dessa visa män av vilka vi egentligen inte vet så mycket mer ingående, än just deras sätt att söka. Detta måste vara vad evangeliet vill visa oss. Först och främst vet vi att de kommer från långt håll, de ger sig ut och, åtminstone för en tid, lämnar sina säkerheter bakom sig. Det är väl den första egenskapen av att söka med uppriktighet: att ställa frågor är att också låta oss ställas inför frågorna; att vara en deltagare och inte bara en åskådare i ett palats. Det ges oss också här att de vise männens förflyttningar skedde mestadels under natten, då allt inte är helt klart eller säkert, men det begrundar vi verkligen evangeliet som det är så inser vi förstås att det faktiskt är man följer en stjärna. Stjärnan, ledstjärnan anknyter till vår och allas levande längtan. Den anknyter till önskan, och därmed till något som lockar oss att ge oss ut ännu medan allt ännu är oklart, ovisst om vi kommer att finna det. Men detta är hos oss människor också något som får oss att känna oss levande och fylla oss, också preliminärt, med glädje. De vise männens vandring visar oss också ett annat karaktärsdrag för en sökan som är uppriktigt: nämligen, modet och villigheten till att fråga. Om vår hållning skulle vara att vi redan visste allt, om vi hyser ödmjukheten att ta emot hjälp, då kommer vi knappast kunna gå vidare. Givetvis finns risken att man någon gång frågar fel personer, men sådana möten kan också visa sig vara användbara på något sätt. Det är så viktigt, och kännetecknande, för ett uppriktigt sökande, att låta sig överraskas, inte bara som en känsla utan som en impuls också att omsätta i handling. De vise männen hänvisas till Betlehem, och de tvekar inte att bege sig i den riktningen, även om om man skulle kunna tänka att vilket ju inte verkar vara en särskilt sannolik plats att finna den efterlängtade konungen. Vilken inspiration finner vi inte här att ta vara på även andra ställen, situationer och förhållningssätt som Skriften visar vara de riktiga och rätta. Herren låter sig finnas för var och en som uppriktigt söker honom, och till platsen, som de knappast hade föreställt sig, där är de nu, och blir mottagna.

På Kristi födelses fest firade vi honom för den han är, att han som är född av Fadern för all tid, nu fötts i tiden av Jungfru Maria. Idag på Kristi uppenbarelse firar vi att han som av evighet är ljus av ljus, nu trätt in tiden, att han är sänd, och sänd just som ljus och härlighet som strålar ut.  Om Sonen bekänner vi att han är född. Han är född av fadern före all tid. Han är född av den allrarenaste Jungfrun här i tiden, hon som vi anropar som Himlens port, alltså himlens port in i tiden och världen. Här bekänner vi, att han Sonen, också är sänd, och sänd just som ljus och härlighet.

Så, Jesusbarnet håller mottagning, nu också för dessa, och som den helige Johannes av Korset (1542–1591) säger: "Han kom ned från himlen för att se på oss" (Andlig sång B 31:8). Han välkomnar var och en, utan undantag, som närmar sig honom, i tillbedjan, i andakt och i villighet att helt låta sig lysas upp av honom. Det är vad vi ser i de vise männen, hur de blir mottagna av honom som håller hela världen i sin hand, och de tillbad, de tillbad honom och gav som bevis på det också vad de haft i sina händer: guld, rökelse och myrra. Barnets Moder Maria och Josef kunde vittna om allt detta, och den ängel som beledsagat Josef gav nu också bistånd till dessa, som nu alltså omgavs både helgon och änglar i en bestående, ny och växande gemenskap.

Jesusbarnet håller mottagning också för oss: "Han kom ned från himlen för att se på oss", och för honom är se detsamma som att älska och förläna nådebevis.  Vi får ingå i den mottagning vars famn rymmer hela universum, i en gemenskap av änglar och helgon där det redan pågår ett utbyte av liv i en övernaturlig lovprisning som öppnats för oss, där vi får ge åter åt honom de gåvor han själv har givit. En gång när den heliga Mechtild av Helfta (1241-1298) hade tagit emot Herrens lekamen sade Jesus till henne: ”Jag ger dig guld, dvs, min gudomliga kärlek, och rökelse, det är all min sötma och ljuvlighet. Och myrran, det är all min smärtas bitterhet. Allt detta ger jag dig till ditt eget, så att du kan ge dem tillbaka till mig som ditt eget. När själen så gör, ger jag henne dubbelt igen. Och om hon sedan offrar det, så ofta hon gör det, så ofta ger jag henne dubbelt tillbaka osv. Det är den hundrafaldiga lönen som människan får på detta sätt, och sedan evigt liv. Dessa tre må människan offra till mig varje år denna dag: sin gudomliga kärlek, sin helighets renhet, och sina bedrövelsers eller motgångars frukt” (ur Uppenbarelser). Låt oss här alltså komma till den heliga Eukaristin; här har vi anlänt till det som skänker oss visshetens gåva och tillbedjans anledning, och det saliga utbytets delaktighet.

Det är en annan väg, en väg som verkligen för oss hela vägen hem till mottagningen i evighetens glädje.

                                                                                           pater Clemens