Predikan 28 söndagen under året 2021

Vish 7: 7-11; Ps 90: 12-17; Hebr 4: 12-13; Mark 10: 17-30

Jesus blick, välkomnar, råder, älskar. Vi har dock alltid frihet. Men Jesu blick vilande på oss, är vår rikedom.

I evangeliet hörde vi om en man som sprang emot Jesus, ja, som föll på knä inför honom, med en fråga: ”Vad måste jag göra för att vinna det eviga livet / få det eviga livet till arvedel?” Ärendet rör det eviga livet, att ha det som sin egendom, att ha det eviga livet som sin verkliga egendom. Den gode Jesus påpekar att endast Gud är god, och kommer den frågande mannen till mötes.

Det är mycket intressant, detta att Jesus som det första verkligen betonar att för att ha del i livet så måste man lyda Gud. Vi behöver, ja, måste, anförtro oss åt Gud, och som praktiskt tillvägagångssätt också för sanningens, verklighetens och kanske till och med för erfarenhetens skull här göra en distinktion mellan den egna intelligensen och Guds vishet, mellan den egna logiken och det plan på vilket Gud frälsning kommer till och omfattar oss.

Så, det är värt att stanna upp inför – för oss alla – detta som Jesus nu säger: du känner budorden, och räknar så upp alla de som har med våra relationer till varandra att göra, du skall inte begå äktenskapsbrott, inte döda, inte stjäla, inte vittna falskt, inte göra fel emot någon, hedra din far och din mor.

Och, grabben som rusat fram emot Jesus, som alltså ser en öppning skapad distinktionen mellan den egna visheten och den som kommer från ovan, och som nu ställt dagens fråga, han, och detta är det första intressanta, att han hållit detta ända sedan sin uppväxt…  Vad är detta för en plats på det andliga livets väg som han befinner sig på? Alltså, om den här grabben nu har hållit på observansen i alla dessa saker - hur kan det komma sig att han inte har livet? Varför ber han ännu om liv, om delaktighet i det eviga livet?

Den heliga Teresa av Avila beskriver denna situationens andliga vågspel på ett väldigt pregnant sätt, som alla kristna gärna skulle ha gott av att känna till, även om de inte är själva karmeliter. Det finns ett begrepp hon ofta använder i samma andetag som hon talar om kontemplation, eller ren kontemplation, nämligen övernaturligt, definierat som något som är utöver den ren mänskliga naturens förmåga, eller kanske ännu bättre beskrivet som den Helige Andes direkt personliga handlande och inverkan på oss. Detta är för alla gudsfruktiga och gudsvänner, ett normalt och viktigt skeende, som, i den heligas bok den Inre Borgen, beskrivs som övergången mellan den tredje och fjärde (av sju) boningar. Alltså, för dem som redan vandrat fint ett tag, men ändå, relativt sett, ändå innan efterföljelsen helt har, eller kan ha, tagit formen av en mer tillitsfull överlåtelse. 

Därför blir det än mer intressant, för Jesus går här vidare från den position som är mannens observans av reglerna, till att – om denne ville gå och föras vidare intill fullkomlighet, då be mannen att lämna allt denne äger för att istället följa honom. Den här mannen det rör sig om han har inte livet eftersom han har observerat Guds bud, han har lytt Guds ord, värnat om tradition, äktenskap och egendom, utan att träda in i en helt verklig relation till Gud. Evangeliet är fyllt av detta. Vägen fram introduceras av Jesu blick. Den verkliga relationens stund, till den gode Jesus, till Gud, skulle i praktiken bestå i att besvara Jesu blick som i denna stund var som bara för honom, och som älskade honom, älskade honom först.

Vad Jesus säger är: Vill ni ha livet som jag bär med mig, som jag är, så kom med mig, bli min lärjunge, följ mig, lev i relationen med mig. Följ mig, för, var och en som inträder i kärleken (så beskriver ju evangeliet Jesu tillmötesgående), sätter sig och det man är, ja allt, på spel. Så, Jesus förklarar verkligen här nästan hela hemligheten med sin sändning i denna förtätade händelse. 

Men också dramat, för, ynglingen går nu nedslagen därifrån, med förklaringen, som evangelisten ger, att han ägde mycket. Han gick därifrån ledsen, för han hade opterat för standard, som också vi, annars fina katoliker, kanske också i våra dagar gör. Men även om vi inte har guld eller täta bankkonton så har vi, faktiskt alla, någon form av rikedom, då vi också måste inkludera sådant som naturliga tillgångar, talanger, sociala nätverk, ja, till och med de dygder som vi, inte utan Guds diskreta bistånd kunnat få bygga upp, kan, om vi fäster vår blick på dem istället för på Jesus, hindra oss från det nålsöga vi måste passera för att kunna leva övernaturligt, utifrån den Helige Andes handlande och inverkan på oss. 

Därför är det också mer träffande att tala om det stora helgon jag nyss nämnt som den heliga Teresa av Jesus, snarare än om Teresa från Avila, även om hon förstås, av Gud, placerades att födas just där i Spanien, och under 1500-talets tid, vilket just beskriver denna övergång, från vad hon kallar tredje till den fjärde boningen.

”Deras kärlek är inte tillräcklig stark för att de skall övervinna sitt förstånd; jag önskar att den vore det - för att de inte skulle slå sig till ro med att krypa på deras väg till Gud; en fart med vilken de aldrig skall komma att föra dem till resans mål”, säger hon, lika moderligt ömt som glasklart (Inre borgen, Tredje boningen 1:9).

För Gud, eller hos Gud, som grundtexten mer precist antyder, är, och kan naturligtvis ingenting omöjligt. Inte heller då att föra kameler som har guld eller täta bankkonton in genom detta nålsöga det är, att stå i direkt relation, ansikte emot ansikte med Herren, och att leva med, och av honom. 

Petrus, och lärjungarna som ju då faktiskt följt Herrens råd, lämnat allt och följt honom, tar då till orda, och undrar hur det nu skall gå för dem, om även de rika, om de är hos Gud ändå kan ärva och ha del i det eviga livet.

Jesus vänder sig då till dem, och säger till dem med tilltalet: mina barn. Det hela hade börjat med en fråga från en ung man vad han behövde göra för att vinna, eller bättre, ärva det eviga livet. Men man behöver inte göra något för att få ett arv, annat än att stå i den relationen, att vara barn, bröder och systrar tillsammans, som går vägen tillsammans, anbefallda åt den Helige Ande.

”Nu när jag börjar skriva om den fjärde boningen, är det nödvändigt, som jag sade, att jag anbefaller mig åt den Helige Ande, och ber honom att hädanefter tala för mig, så att jag förmår att tala om dessa ting begripligt. För nu börjar det röra sig om övernaturliga ting”, fortsätter den heliga Teresa. 

Jesus blick, välkomnar, råder, älskar. Och här vinner vi en verklig frihet. För Jesu blick vilande på oss, är vår rikedom.

                                                                                                      pater Clemens